Redan år 1666 fastställes skyddet av fornlämningar i Sveriges lag. I princip innebar lagen att fornlämningarna blev ett statligt ansvar och att ingen skada får göras på en fornlämning. Genom århundraden har lagen i stort sett bestått, men tillägg och ändringar har givetvis förekommit.
Kulturmiljövårdens olika bestämmelser samlades i en gemensam lag 1989. Den bygger på tidigare lagar inom området. Denna lag heter i dag kulturminneslagen (KML) och huvudsyftet med denna är att bevara vår kulturmiljö d.v.s. kyrkor, byggnadsminnen och fornlämningar.
Enligt kulturminneslagen är det ”En nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret för detta delas av alla”.
Fornlämningar & fornfynd
Som fornlämning räknas lämningar efter människors verksamhet under forna tider, som tillkommit genom äldre tiders bruk och är varaktigt övergivna. Alla fornlämningar, såväl kända som okända, såväl utsatta på kartor eller ej, skyddas av kulturminneslagen. Observera att långt ifrån alla fornlämningar är utmärkta på kartan.
Skyddet gäller även ett så stort område på marken kring fornlämningen som krävs för att bevara fornlämningen och ge den ett tillräckligt stort utrymme. Detta område kallas fornlämningsområde och är som regel avsevärt större än det område som på den ekonomiska kartan markerats med ett R i runskrift. Länsstyrelsen bestämmer var gränsen för ett fornlämningsområde går.
Enligt kulturminneslagen är det förbjudet att rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändra eller skada en fast fornlämning, utan tillstånd. Utan tillstånd får man således inte förändra eller skada fornlämningar eller fornlämningsområdet. Lagen skärptes 1989 vad gäller den som skadar en fornlämning. Straff kan även utdömas om skadan tillkommit genom oaktsamhet.
KML skyddar även fornfynd. Med fornfynd menas ett föremål som saknar ägare och hittas på eller i en fornlämning och som har samband med fornlämningen. Fyndet tillfaller staten. Fornfynd är även ett föremål som hittas i annat fall om det antas vara minst 100 år gammalt och om det saknar ägare, ett sådant fornfynd tillfaller upphittaren. Om fornfyndet är helt eller delvis av guld, silver, koppar eller brons eller legering med koppar eller om fornfyndet består av två eller fler föremål som kan antas ha blivit nedlagda tillsammans är upphittaren skyldig att mot betalning erbjuda staten fyndet.
Länsstyrelsen kan lämna tillstånd för ingrepp i fornlämningsområdet men då måste detta förenas med vissa villkor. Villkoren kan antingen vara att ingreppet måste föregås av en arkeologisk undersökning eller att särskilda regler för bestäms för exploateringen. Även arkeologer måste söka tillstånd hos länsstyrelsen för att undersöka fornlämningar.