Historia i Laponia, till och med 1700-talet
Den nomadiserande tamrenskötseln kom allt eftersom att bli den dominerande näringen för samerna i Lule älvdal, kanske började människorna redan så tidigt som vid 1000-talet med att hålla tamrenar. Renens betesbehov kom allt mer att till stor del styra människornas flyttningar och vid 1600-1700-talet hade många helt övergått till renskötsel men trots det var fiske och jakt fortfarande viktiga näringar. De äldsta skriftliga källorna som finns från Jokkmokk och Gällivare socknar är skattelängder från 1553. I skattelängderna nämns bl.a. de samer som betalade skatt, namn, antal samt vad skatten bestod av. Där redovisades individuella mantal, s.k. skattelappar. Samerna hade jordäganderätten till sina områden d.v.s. samma rätt som en jordägande bonde. Dessa landområden kunde ärvas, säljas eller överlåtas. Landen var en enskild persons egendom (s.k. skattelapp). I praktiken delades dock området av hela familjen, inklusive familjens barn. Samernas område indelades under 1500-talet i administrativa områden s.k. lappmarker. Lappmarkerna var i sin tur indelade i lappbyar som omfattade ett antal hushåll med tillhörande landområden. I Jokkmokk fanns vid 1600-talet fyra s.k. lappbyar; Tuorpon, Sirkas (fjällsamiska), Jokkmokk och Sjokksjokk (skogssamiska). Under 1600-talet kom lappmarken allt mer att inordnas under svensk förvaltning. Marknader och ting förlades till ett fåtal platser. Där byggdes även kyrkor och prästgårdar. Platserna var i flertalet fall samernas gamla vinterbycentra. Huvudort i Lule lappmark blev Jokkmokksbyns gamla marknadsplats, Dálvátis (Jokkmokk).
I mitten av 1600-talet upptäcktes silvermalm i Kedkevare i Jokkmokksfjällen och vid Alkavare i Sarek. För att bearbeta denna anlades en hytta i Kvikkjokk år 1661. Trots stora svårigheter bedrevs verksamheten till år 1702. Samer tvångskommenderades att utföra alla transporter till och från gruvan och hyttan med ren. Utan dessa s.k. hållappar, skulle ej driften av bruket och brytningen fungerat. Förhållandena var hårda, många samer blev utblottade då renskötseln ej kunde bedrivas samtidigt med den påtvingade transporttjänsten. Många samer flydde bl.a. till Norge och till den Svenska kusten.
I Jokkmokks socken byggdes en kyrka år 1606. År 1643 var upprättandet av ett kapell i Nabreluokta vid Stora Lulevattnet (i nuvarande Gällivare kommun), klart. Kapellet brann dock ned något år senare och det nya kapellet byggdes vid Vassaraträsk. Denna plats skulle senare komma att bli tätorten Gällivare. I och med gruvdriften i Kvikkjokksfjällen stationerades en brukspredikant dit i början på 1690-talet. Från och med 1600-talet uppmuntrades nybyggarverksamhet på ett flertal olika sätt. År 1673 tillkom ett lappmarksplakat för att främja fast bebyggelse i norr. Under åren 1673-1700 beviljade häradsrätten i Jokkmokk åtskilliga tillstånd till nybyggen. Men det var inte förrän i slutet av 1700-talet som det anlades nybyggen i närheten till Laponia.
Rennomadismens höjdpunkt var mitten och slutet av 1700-talet. Samerna hade då en dominerande ställning i byteshandel och i resursutnyttjandet av markerna. Men staten hade alltmer kommit att styra i lappmarkerna. En av de avgörande yttre faktorerna som anses ha påverkat utvecklingen av renskötsels ekonomi är statens beskattning av samerna på 1600- och 1700 talen. Skatterna kunde de drabba den enskilde hårt, speciellt tillsammans med de återkommande vintrarna med betesbrist.