Foto: Gunilla Edbom, Ájtte
För cirka 10 000 tusen år sedan (någon gång mellan 8000-6000 f.Kr) hade isen smält så pass att inlandet var beboeligt och inlandsisen troligen helt borta tvåtusen år senare, eventuellt med undantag för högfjällsområdet. Direkt efter istiden var somrarna var torra och varma och vintrarna var mycket kalla. Medeltemperaturen var ca 2-4 grader varmare än i dag och det var betydligt fuktigare. Dom första människorna kan ha kommit från alla omkringliggande områden. Men man kan med tiden (vid ca 2000 f.Kr) se mycket av östligt inflytande i materialet, antingen har kontakter och handel österut varit stark och/eller så kan människorna i grunden härstamma därifrån och vissa kulturspår behölls trots stora avstånd. Vi vet ingenting om vad dessa människor tillhörde för grupper, deras språk och kultur. Kolonisationen kan ha skett i omgångar, och från olika håll samtidigt eller under olika tider.
De första människorna i norr levde inte i ett kargt och ogästvänligt landskap. Det var endast under en mycket kort tid landskapet låg öppet och bart. Marken täcktes snabbt av gräs, starr och örter men strax därefter också av buskar, låg björkskog, snår av vide och havtorn. Så var växtligheten under några århundraden, sedan kom de första skogarna med tall, björk och asp. Skogarna tätnade och efterhand växte även kråkbär, lingon och blåbär i inlandets skogar. I fjällen växte skogen ca 200 m högre upp än vad den gör idag, det innebär att där det nu är kalfjäll växte det skog. Under äldre stenålder fanns älg, brunbjörn, varg, järv, mård, räv, utter och bäver i skogarna. I stort sett alla träd och djur i norr kom österifrån. Fjällväxterna kommer däremot i huvudsak västerifrån och några kan till och med ha överlevt istiden vid norska kusten.
Bottenvikskusten låg vid denna tid vid Miessávrre (Messaure), strax söder om Muddus nationalpark, i Laponias östligaste ände. Som högst har bottenviken nått upp till 160 m över havet. Där levde vikaresäl och senare också gråsäl, grönlandssäl och knubbsäl. Vid kusten växte hassel och alm. Tiden innan skogarna bredde ut sig var gynnsam för renen men när skogarna tätnade trivdes älgen bättre. Småvilt som skogshare, bäver och en mängd fåglar och fiskar var betydelsefulla bytesdjur för människan, troligen viktigare för den dagliga överlevnaden än de större däggdjuren.
Boplatser
Boplatserna låg ofta i skyddade lägen och i närheten av vatten. Människorna bodde troligen i hyddor, vindskydd eller tält utan större påverkan på marken. På boplatserna från denna tid finns det sällan synliga spår av bostäder.
Det finns få spår från människorna från denna tid. Endast ett 50-tal boplatser i hela Norrland är kända från äldre stenålder. Ett tiotal av dessa finns i Norrbotten. De äldsta dateringarna kommer från tre kokgropar. Dessa är ca 9000 år gamla och ligger i inlandet, i markerna kring Jokkmokk och Arjeplog. Den äldsta kända boplatsen i Laponia är Gårtjejávrre (Kårtjejaure), den ligger strax ovanför Stora Sjöfallet och är ca 7000 år gammal (ca 5000 f.Kr). Vid och vid Suhpegádde, söder om Liggá vid Stora Luleälv, ligger en grav som kan vara från denna tid, den är inte undersökt men dateras utifrån rödockran i graven.
Fynd
Det finns inte mycket kvar av människornas kläder och redskap. För trots att tidsperioden kallas för stenålder kan vi räkna med att många eller kanske de flesta redskap var av horn, ben, trä och skinn, material som inte bevarats genom årtusendena. Ett av de vanligaste spåren på boplatser från tidig stenålder är vissa redskap och rester från tillverkningen av redskap. Ett annat karakteristiskt föremål för denna tidsperiod är de s.k. kölskraporna. Andra typer av skrapor har hittats på boplatser från denna tid tillsammans med borrar och pilspetsar. Rester från redskapstillverkningen är skärvor av sten, s.k. avslag. Under denna tidsperiod nyttjades främst kvarts och bergarter i redskapstillverkningen. Ett vanligt synligt spår från förhistoriska boplatser är s.k.
Bilder
Källförteckning:
Baudou, E.1992. Norrlands forntid – ett historiskt perspektiv. Stockholm.
Bergman, I. 1995. Från Döudden till Varghalsen. En studie av kontinuitet och förändring inom ett fångstsamhälle i övre Norrlands inland, 5 200 f.Kr. – 400 e.kr. Studia Archaeologica Universitatis Umensis 7. Umeå.
Bergman, I., & Olofsson, A. 2001. Kolonisationsprocesser efter inlandsisens avsmältning. Norrbotten 2001. Norrbottens museum. Luleå.
Broadbent, N. 1982. Skelleftebygdens historia. Del 3. Den förhistoriska utvecklingen under 7000 år. Uppsala.
Engelmark, R. 1990. Efter isen kom skogen. Yxhugg ur Norrbottens rika skogshistoria. Sammanställd av Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län. Luleå.
Forsberg, L.1985. Site variability and settlement patterns. An Analysis of the Hunter-Gatherer Settlement in the Lule River Valley, 1500 B.C- B.C./A.D. Archaeology and Environment 5. Umeå.