Boplatser, från stenålder fram till historisk tid, ligger nästan uteslutande i närheten av vattendrag. Älvar, sjöar och vattendrag utgjorde matförråd och gav färskvatten. På boplatserna kan det finnas flera typer av fornlämningar, bl.a. kokgropar, lämningar efter hyddor, s.k. boplatsvallar och förrådsanläggningar, men ibland kan spåren vara endast skörbrändsten, avslag (rester från redskapstillverkning), ben, keramik och/eller föremål i sten. Utifrån fyndmaterial kan boplatserna dateras. Men då de har ofta nyttjats under en lång tidrymd och mycket material är sammanblandat kan det vara svårt att med säkerhet veta åldern.

Människan har alltid varit beroende av elden och ett av de vanligaste spåren av mänsklig aktivitet är just rester från eldar. Boplatser från stenålder och fram till bronsålder innehåller nästan alla skörbrändsten som spruckit vid uppvärmning.

Vid de arkeologiska inventeringar och undersökningar som utfördes längs Lilla och Stora Luleälv inför sjöregleringarna påträffades ca 100 boplatser från sten- och bronsåldern. Några av dessa blev arkeologiskt undersökta innan de dämdes över.

Under de senaste årens fornminnesinventeringar i Norrbottens fjällområde har även ett antal på fjället högt belägna boplatser registrerats långt från de stora vattendragen och de tidigare kända boplatserna.

Boplatsen vid Gårtjejávrre
Vid Gårtjejávrre/Kårtjejaure nordväst om Stuor Muorkegårttje/Stora Sjöfallet finns en av de få uppskyltade fornlämningarna i detta område. Boplatsen vid Gårtjejávrre är den äldsta daterade boplatsen i Laponia. Den äldsta dateringen är från ca 5000 f.Kr, äldre stenålder, och den yngsta från 1600-talet. En stor mängd fynd hittades då den undersöktes på 1960-talet.

Bilder