En för fjällområdet karaktäristisk fornlämning är de s.k. stalotomterna. Stalotomter har diskuterats av forskare med avseende på etnicitet och ekonomi. Denna fornlämningstyp har genom undersökningar i Luleälvdal daterats till 500 – 1700 e.Kr, mest förekommande är dock anläggningarna under 800-1100 e.Kr. Stalotomterna ligger i utpräglad fjällmiljö ovanför fjällbjörkskogen. De var nedgrävda några decimeter i marken och i mitten fanns en härd. Nu ser vi dem som grunda svackor i marken omgivna av otydliga vallar, härdstenarna kan kännas med en jordsond. Ofta ligger det 3-5 stalotomter tillsammans. Troligen är stalotomter lämningar efter bostäder som liknade kåtor till utseendet. De finns utmed renarnas vandringsstråk och kalvningsland, på platåer eller öppna ytor. Några platser med stalotomter ligger i närheten till fångstgropssystem (Mulk 1994).

Inom Laponia har endast 19 stalotomter varit kända men under de senare årens fornminnesinventeringar har antalet mer än fördubblats.

Uttrycket stalotomt härrör från 1900-talets början. Det var samer i Västerbotten som visade dessa märkliga lämningar, som de kallade för ”stalograf ”eller ”jehnagrafvar”, för en folkskolelärare. Att det inte rörde sig om gravar från ”stalofolket” blev redan tidigt klart, men ordet stalo har fått vara kvar som en del i sakordet för denna typ av lämning (Manker 1960).

Bilder

Källförteckning:

Manker, E. 1960. Fångstgropar och stalotomter. Kulturlämningar från lapsk forntid. Acta lapponica 15. Stockholm.

Mulk, I-M. 1994.
Sirkas -ett samiskt fångstsamhälle i förändring Kr.f. – 1600 e. Kr. Studia Archaeologica Universitatis Umensis 6.