Det finns ett tjugotal kända fångstgropssystem i Laponia. I varje system finns allt från ett tiotal till ett hundratal fångstgropar. De ligger både i skogen och i fjällområdet. Fångstgropar längs Stora Lulevatten är daterade till mellan 100 f.Kr och 700 e.Kr (Mulk 1994) endast ett fåtal har äldre dateringar t.ex. en fångstgrop i Appojaure (Eriksson 1996).

Fångstgropar hör till den vanligaste fornlämningstypen i Norrland. Groparna är ca 0,5-1 m djupa och anlagda i rader, i system om ca 5-100 gropar. Fångstgropssystemen begränsas ofta av naturliga hinder till exempel myrar, vattendrag, berg och så vidare. Mellan groparna har det möjligen funnits stängsel. I vissa undersökta fångstgropar finns spår av en sten eller träkonstruktion i botten, detta för att djuret inte skulle få fotfäste och ta sig upp ur gropen.

Det finns även fångstarmar av sten på några platser. De kan vara lämningar från renskötseln i området, men vissa kan även vara lämningar från fångstarmar vid fångstgropsjakt. I bägge fallen har de syftat till att föra in djuren mot hagen eller fångstgroparna. Användandet av fångstgropar förbjöds i lag först år 1864.

Bilder

Källförteckning:

Eriksson, M. 1996. Appojaure. Arkeologisk undersökning. Fortsatt och utvidgad grustäkt på fastighet Gällivare krölm 2:1, Gällivare och kn, Lappland, Norrbottens län. Arkeologisk rapportserie 1997:1. Ájtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum. Jokkmokk.

Mulk, I-M. 1994.
Sirkas -ett samiskt fångstsamhälle i förändring Kr.f. – 1600 e. Kr. Studia Archaeologica Universitatis Umensis 6.