Koncentrationen av boplatser till sjöar

I äldre tid flyttade fjällsamerna inom nuvarande Laponia med pulkraider upp till höst- och vårvistena i lågfjällen och vid midsommartid flyttade man vidare med klövjerajd till sommarbetesmarkerna i väster.

Sommargrupperna bestod av två-tre familjer som hade sina renar tillsammans. Familjerna bodde i anslutning till renhjorden och alla deltog i bevakningen. Under 1900-talets början slutade man att mjölka vajorna under sommaren och mjölkade dem först när man kom ner till höstvistet och under 1930-talet övergick man till att mjölka getter så familjerna behövde inte för mjölkningens skull följa renhjorden på samma sätt som tidigare. I och med detta flyttade oftast renhjorden och renvaktarna för sig och familjerajderna för sig och man bodde i mer eller mindre fasta visten. Höst- och vårvistena låg oftast i trädgränsen och sommarvistena på kalfjället.

I slutet av 1940-talet kom något som kom att förändra både flyttmönstret och valet av boplatser. 1946 började ett bolag att hämta fjällfisk för avsalu med flyg samtidigt som de levererade varor till fiskleverantörerna. Avsättningsmöjligheterna för fjällfisket öppnade nya möjligheter till inkomster och kom att bli en viktig del i hushållningen. Det öppnade också möjlighet till att på ett bekvämare sätt kunna flytta upp till sina boplatser. Eftersom det var sjöplan så blev det mer praktiskt att bo vid sjöar som var så pass stora att ett plan kunde landa och starta. Man flyttade till sjöstränder och det uppstod stora visten på flera platser inom Laponia t ex Staloluokta, Arasluokta, Huorsso och Sijddojávrre för att nämna några.
De gamla vistena i trädgränsen övergavs och om man stöter på rester av kåtor i björkskogen så är det troligen en boplats som övergetts för en ny boplats vid en sjöstrand.

Källor:
Bergstrand, Ingrid ”I Sirkassamernas land”.
Hanes, Gertrude ”Vaisaluokta under 100 år”.

Gertrude Kuhmunen, arkivarie på Ájtte Svenskt Fjäll- och Samemuseum

Kommentarsfunktionen är stängd.