Karesuandosamer i Laponia

Under 1800-talet pågick en serie storpolitiska förvecklingar mellan Sverige och Ryssland, mellan Norge och Ryssland och mellan Sverige och Norge. När Sverige förlorade Finland till Ryssland 1809 fick samerna i de samebyar som låg närmast den svensk-finska gränsen fortsätta att vara svenska medborgare och flytta mellan vinterbete i Finland och sommarbete vid den norska kusten. 1888 stängde Ryssland p g a konflikterna med Norge gränsen mellan Finland och Norge för svenska samer med den påföljden att många av dem flyttade till Könkämäsameby (den nordligaste samebyn i Sverige). Detta gjorde att antalet renar blev för stort inom Könkämä och en del av dem sökte sig till de närmaste samebyarna söderut – Lainiovuoma och Saarivuoma. Renantalet blev då för stort i dessa byar och de tvingades i sin tur flytta söderut. Ett tiotal familjer från Könkämä, Lainiovuoma och Saarivuoma flyttade under åren 1904-1910 till Sörkaitum, Sirkas och Tuorpon.

1905 upplöstes unionen mellan Sverige och Norge. De samer som tillhörde Könkämä hade sommarbete vid den nordnorska kusten och på de nordnorska öarna. Efter unionsupplösningen tillsattes en kommission som skulle förhandla fram en överenskommelse om de svenska samernas betesrätt i Norge. Kommissionens arbete utmynnade i en konvention mellan Sverige och Norge som helt undantog öarna i Troms fylke och en stor del av kustområdena från betning av svenska renar. Istället hänvisades de till landområden i de inre delarna i fylket. Dessa områden indelades i distrikt och det bestämdes ett maximiantal av hur många renar från den svenska sidan som fick beta i varje distrikt. Förlusten av öarna och kustlandet gjorde att betestrycket i de inre delarna av Troms fylke blev för stort. Då renantalet tenderade att överstiga den tillåtna kvoten så tillgrep de svenska myndigheterna en paragraf i 1989 års Renbeteslag som sa att Kunglig Befallningshavande hade rätt att hänvisa en renägare från en sameby till en annan om utrymmet för renantalet bedömdes som otillräckligt. Den som hänvisades till annan sameby var vid vite tvungna att verkställa flyttningen. Konventionen mellan Sverige och Norge trädde i kraft 1923 men redan 1919 – det år den antogs – började förflyttningen av Karesuandosamer söderut.

Mellan åren 1919 och 1925 kom ungefär 50 familjer till byarna Sörkaitum, Sirkas, Tuorpon, Luokta och Mavasvuoma (idag Unna Tjerusj, Sirges och Tuorpon och Luoktamavas). Antalet renar i dessa byar ökade med nästan en tredjedel i och med inflyttningen. Fram till 1904 beboddes merparten av det som idag är väldsarvet Laponia av lulesamer. Deras bosättningsområde utgjordes och utgörs fortfarande av det som en gång kallades Lule Lappmark – d v s från Bottenviken upp längs Stora och Lilla Lule älvs sjösystem över kölen till den Norska kusten. I norra delen av Lule Lappmark d v s norr om Stora Lule älv bodde både lulesamer och gällivaresamer och Luokta och Mavasvuoma som hörde till Pite Lappmark var arjeplogsamernas land.

Lappskattelanden avskaffades i och med 1886 års renbeteslag men när myndigheterna upprättade s k byaordningar som fastställde familjernas betesområden utgick man från de gamla skattelanden och samerna själva fortsatte att betrakta familjernas hävdområden som sina arvland. Bestämmelserna i byordningarna sa också att man inte fick lämna sitt sedvanliga betesland och intränga på någon ”annan lapps av gammalt begagnande betesområde” utan ordningsmans tillstånd.
Inflyttningen fick konsekvenser både för de ursprungliga invånarna som tvingades lämna plats åt nykomlingarna och ibland frånträda sina arvland precis som nordsamerna fick lämna sina arvland i Norge. Så ordningen med arvland och hävd sattes ur spel. De inflyttade kom till för dem okända marker med andra betingelser för renskötsel än de var vana vid. Sättet att sköta renar och flyttmönstret skilde sig åt men även språken, klädedräkten och en del seder. De inflyttade talade en annan dialekt än de som talades i områdena de kom till. Att samordna renskötselarbetet ställde stora krav på gruppernas anpassningsförmåga och det var oundvikligt att det uppstod problem. Att de ursprungliga invånarna kände sig undanträngda av de inflyttade gjorde det inte lättare. Idag nästan 100 år senare har skillnaderna i sättet att bedriva renskötsel i stort sett försvunnit och man arbetar tillsammans. Däremot håller man fast vid sitt språk, sin klädedräkt och sin identitet.

Källor:
”Vaisaluokta under 100 år” Hanes, Gertrude. Vaisa Sameförening 2001
Karesuando, Gällivare, Jokkmokk och Arjeplog kyrkoarkiv. Flyttlängder och församlingsböcker
SOU 1922:10 Om lappskattelandsinstitutet och dess historiska utveckling

Gertrude Kuhmunen, arkivarie på Ájtte Svenskt Fjäll- och Samemuseum

Kommentarsfunktionen är stängd.