1992 beslutade Sveriges Regering att regleringen av småviltjakt skulle överföras från samebyarna till länsmyndigheterna. Sedan de första rennäringslagarna skrevs, i slutet av 1800- talet, har jakt och fiske ingått som delar i rätten att bedriva renskötsel. Men från och med 1993 blev renskötselområdets mark och vatten tillgängliga för alla som löste jaktkort.
Reaktionen från samiskt håll var stark. Beslutet upplevdes som en kränkande konfiskering av gamla stadfästa rättigheter. Beslutet blev en symbolfråga för den samiska rättskampen. Återigen upplevde man sig ha blivit berövad en del av rätten att bruka de land och vatten man ansåg sig ha rätt till. En del av kritiken grundade sig på att rennäringen som näring nu fick stå tillbaka mot fritidsintressen.
Det största praktiska problemet var att man från renskötseln sida inte längre hade något kontroll över vilka som jagade och fiskade inom samebyarnas marker. Den tidiga starten på ripjakten, i slutet av augusti, gjorde att jägare med hund blev ett störningsmoment för renskötseln. Trots utredningar och utvärderingar av resultatet av reformen har reglerna inte ändrats.