Barrskogen, taigan med vidsträckta skogar och stora myrvidder utgör en stor del av Lapplands yta. Tall Pinus sylvestris och gran Picea abies är de ursprungliga trädarterna. Hos granen är den underart vanligast som kallas altaigran Picea abies ssp. Obovata. Den är nordligare än den vanliga granen, har runda (inte spetsiga) kottefjäll, samt korta grenar, som inte så lätt knäcks av snön.

På bergens nordsluttningar och östsluttningar, där marken är fuktigare och kallare och snödjupet stort dominerar granen. Det beror bl.a. på att tallen är dåligt anpassad till de stora snömängder som förekommer på dessa ställen. Toppar och grenar bryts av snötyngden. På många håll, särskilt vid fjällkanten, har ungtallarna även haft svårt att klara sig mot intensivt älgbete under senare år. Däremot är tallen mycket väl anpassad till skogsbränder. Tallstammarna sargas bara av lågorna men lever vidare. Där elden bränt stammen förstörs tillväxtskiktet. Det syns under ett hundratal år som ett brandljud innan det vallas in av ny ved från de omgivande, oskadade partierna. Det finns tallar som drabbats av 5 skogsbränder under sitt liv, men ändå växt vidare. Det gäller till exempel Sveriges känt äldsta tall i Muddus, c:a 780 år gammal. Granen klarar inte sådana brandskador utan angrips snabbt av röta och dör. På torra, sydvända marker är risken för skogsbrand stor. Sådana områden har drabbats av skogsbränder ungefär vart hundrade år och granen har där haft svårt att få fäste.

Ett antal andra träd- och buskarter förekommer i barrskogarna. Vårtbjörk Betula verrucosa är vanlig i de östligare delarna och ersätts alltmer av glasbjörk Betula pubescens när vi rör oss västerut. Närmast fjällkanten övergår glasbjörken i den underart som kallas fjällbjörk Betula pubescens ssp. Czerepanovii. Den bildar täta bestånd i de övre barrskogarna för att helt ta över när barrträden tappar taget i fjällbjörkskogen. Från barrskogen ända upp på kalfjället är också den lilla busken drärgbjörk Betula nana vanlig. Den bildar även hybrider (korsningar) med bl.a. fjällbjörk. De övriga lövträd vi har i barrskogen är gråal, rönn, hägg, asp, sälg Salix caprea och flera andra videarter Salix. På grund av de starka älgstammarna under senare årtionden har sälg, rönn och asp betats så hårt att de numera sällan bildar högre träd. Enen förekommer rikligt men bildar inte träd som i sydsverige, bara låga buskar.

Till de olika trädslagen knyts många djurarter. Tallens barr betas av både älgar och tjädrar. Granens och tallens kottar skattas på sina frön av ekorrar, större hackspett och korsnäbbar. Innanmurkna granstammar är hemvist åt de jättelika hästmyrorna som blir mat åt spillkråkor. Ofta ser man spåren efter spillkråkornas arbete för att komma åt myror, puppor och larver. Spillkråkan hugger upp egna bohål i träden för att häcka. Dessa bohål, och även andra hackspettars bohål blir kommande år viktiga bostäder för ett antal hålbyggare. Så kan kedjor av ekologiska beroenden beskrivas i en vanlig jokkmokksskog. Orren tar för sig av vårtbjörkarnas hängen och knoppar medan riporna som mat knipsar av kvistarna i korta stumpar på glasbjörk och dvärgbjörk. 25 meter björkkvist kan en ripa sätta i sig på en vinterdag. Järpen däremot är mest förtjust i alens knoppar och blommor. Sälgens hängen ger mat åt de första insekterna på våren, som i sin tur skall föda lövsångare och andra flyttfåglar som dyker upp medan snön ännu ligger kvar i skogen. När rönnar och häggar prunkar med bär på dignande grenar kommer höstens björktrastar och sidensvansar och tar för sig. Särskilt finner fåglarna stora bärrika träd i parker och trädgårdar. Många är exemplen på djurens beroende av de olika trädslagen.

Större delen av Laponias barrskogar ligger på urbergs- och moränmark som är mager och torr. Markvegetationen utgörs av väggmossa, husmossa, kammossa, kvastmossor och norrlandslav och på torrare marker grå renlav, gulvit renlav

Bilder: