Sjnjilltjamánno, Hårömsningsmånaden
Innehåll:
- 6 juli 2001: Kalvmärkning
- 7 juli 2001: Dagen efter kalvmärkning
- 11 juli 2001: Fiskuppköparen kommer
- 18 juli 2001: Första kalvmärkningsnatten
- 19 juli 2001: Fortsättning på första kalvmärkningen
- 20 juli 2001: Samling till kalvmärkning
- 21 juli 2001: Sista kalvmärkningsnatten
Fredag 6 juli 2001
Kalvmärkning
Uppehåll, hård vind
En inhållande, kraftig vind har gjort det omöjligt att vittja näten. De har legat i sjön i flera dagar.
Dagarna går in i varandra. Tillslut vet jag inte riktigt vilken veckodag det är jag skriver om. Grannsamebyn har varit ute och samlat renar den senaste veckan. Mitt på dagen hörde vi helikoptern surra i närheten och på eftermiddagen kom det bud om att det skulle bli kalvmärkning i Miellädno, inom Jåhkågasska sameby. Sirkasrenarna brukar alltid fara dit. Gränsstängslet mellan byarna har stora hål. Vi har säkert ren där. En del renar återfinns varje år i deras renhjord. Det blir årets första kalvmärkning. Vi bestämde att dottern skulle fara dit. En av mina andrakusiner i Jåhkågasska brukar hjälpa till att märka våra renar så nog klarar de sig på två.
Vi låg alla i kåtan, fikade, småpratade och lyssnade på radiotelefonen som sprakande höll oss informerad om hur samlingen gick. Vid niotiden på kvällen fick vi reda på att det skulle bli hämtning. Dotterns ryggsäck var packad ock klar med matsäck, varma kläder, regnkläder, lasso för man vet aldrig hur länge man blir borta. Jag satt och brynade hennes kalvmärkningskniv. Kniven har jag en gång i tiden slöjdat åt henne. Det var när hon blivit stor nog att fara på egna kalvmärkningar.
När helikoptern lyfte med kalvmärkningsfolket blev det tyst och tomt i vistet. Jag gick och la mig.
Lördag 7 juli 2001
Dagen efter kalvmärkning
Mulet men uppehåll, +15
Vid tiotiden på förmiddagen kom dottern hem från kalvmärkningen. Då skall maten vara klar åt kalvmärkningsfolket som är trötta. Under kalvmärkningarna vänder man på dygnet. Det är mest skonsamt för renen att märka på natten och morgonen när det är svalt och insekterna inte är för plågsamma. Kalvarna följer också vajan bättre när det är svalt. Sommarnätterna är ljusa så det brukar gå bra att se och märka.
Det är alltid spännande med den första kalvmärkningen även om nu denna inte var i en hemmahage. Man får i alla fall en föraning om hur vintern har varit. Var det mycket kalv och kalvarna var stora är ett tecken på att de har klarat vintern bra.
Det var med spänning vi lyssnade till dotterns redogörelser. I en lite anteckningsbok hade hon skrivit upp hur många renar hon och min andrakusin hade märkt i de olika familjemedlemmarnas märken. Hur många hon/han kalvar, ettåringar och hur många med bricka från vintern som märkts. Vi hade en hel del renar i hagen.
Jag fick även en del nyheter från grannvistet. Vilka som flyttat upp i sommar och vilka av de äldre som slutat komma. Jag ville även veta om det skulle bli fler kalvmärkningar i byn.
När dottern gick och la sig för att sova tog jag på mig regnstället och gav mig ut för att vittja näten.
Onsdag 11 juli 2001
Fiskuppköparen kommer
Solsken, +20
Tisdagar kommer fiskuppköparen så det blev en extra hektisk dag idag. Jag steg upp lite tidigare än vanligt och klockan sex var jag ute vid näten. Näten hade legat i sjön i flera dagar eftersom det varit för dåligt väder för att vittja dom. Här uppe i fjällsjöarna brukar dock fisken inte bli dålig även om den ligger i några dagar. Vattnet är tillräckligt kallt. Om näten däremot ligger i för länge i varmare vatten då måste fisken kasseras. Idag var det mycket fisk i näten. Jag körde in ett första lass efter någon timme så att Ulla och Susanna kunde börja rensa. Jag passade på att lägga mig raklång i kåtan en stund och dricka en kopp kaffe. Det tar hårt på ryggen, armarna och händerna att fiska. Sedan for jag ut igen och vittjade resten av näten. Eftersom det har blåst så hårt var näten fulla av skräp; sjögräs, pinnar och annat. Jag sparade lite tid genom att ta upp alla näten, eftersom de måste rensas innan jag lägger i dem igen. När de sista näten var vittjade styrde jag mot land.
Ulla hade kokat fisk till lunch. Sedan var det bara att rensa. Jag plockade ut de bästa fiskarna åt oss för att varmröka dom.
Helikoptern kom och landade lite längre bort i vistet. Piloten stannade motorn och gick in i en av stugorna för att fika. Det var bra. Lagom till han kom till oss var all fisk rensad och förpackad i frigolitbackar. Den saltade fisken fanns i hinkar. Vi bytte varor och information. Tomma backar och hinkar till mig, fiskfyllda backar till honom. Han berättade att han hade flugit ut byns folk till östkanten av renarnas sommarland. Det var dags att samla till vår kalvmärkning. Piloten hade också ett brev till oss från en turist som passerat tidigare. Efter att han hade åkt igen antecknade jag noga i en liten bok hur mycket fisk jag hade levererat.
Egentligen är det ingen förtjänst på fisken. Jag fiskar för att täcka utgifterna under sommaren. Det jag tjänar räcker till helikopterkostnader för flytten upp och ner till vistet och för flygningar till några kalvmärkningar. Mer pengar blir det inte.
Efter att Fiskflyg kommit och hämtat fångsten sov jag middag. På kvällen rensade vi näten från skräp och framåt småtimmarna for jag ut igen för att lägga dem.
Onsdag 18 juli 2001
Första kalvmärkningsnatten
Uppehåll och regnskurar, +10
Igår kom det bud om att det skall bli kalvmärkning i Skuollavallda. Den vanliga dagsrutinen bröts. Jag vittjade först näten, rensade och packade fisken och var klar lagom till fiskflyg kom för att hämta den. Näten lägger jag inte i förrän efter kalvmärkningen. Sedan började vi packa. Regnskurarna avlöste varandra så all packningen fick vi lägga under en presenning. Där låg Moskoselskåtan, kamin, renskinn, sovsäckar, ryggsäckar, lasson, matvaror och annat. Man vet aldrig hur kalvmärkningen går så man måste vara beredd på att vara borta länge. Det har flera gånger hänt att kalvmärkningarna har dragit ut på tiden på grund av dåligt väder. Efter någon vecka har det vi sådana tillfällen blivit knappt med mat.
På eftermiddagen började helikoptern att flyga. Genom radion hörde hur den tömde viste efter viste. Den flyger först folk som hör hemma i byn, därefter börjar den hämta folk från grannbyarna.
På någon timme tömdes vistena och istället befolkades lägret i Skuolla med vuxna och barn, hundar och hästar. Så återstod bara väntan på renarna.
Vid åttatiden på kvällen hörde vi helikoptern på andra sidan bäcken. Med kikare följde vi renarna på Låvdaks sluttning. De ville inte röra på sig. Helikoptern hovrade och dess siren tjöt. Länge kämpade den och renskötarna som gick till fots med att få ner renarna från fjället. Helikoptern har med åren blivit ett vanligt och viktigt hjälpmedel. Man tjänar tid på att samla och köra in renarna i hagen med helikopter. En av renskötarna sitter med i helikoptern och dirigerar vant, både piloten och de som springer på marken.
Tillslut lyckades de få ner renarna från fjällsluttningen men då återstod det mest kritiska momentet: att få in renarna i kalvmärkningshagen. Man måste var försiktig när man kör en hjorden i hagen så att den inte blir orolig och vänder om. Sista biten var det många som sprang efter hjorden mellan ledarmarna och hjälpte till.
Ibland har det hänt att någon intresserad turist har velat följa arbetet mitt mellan ledarmarna. På så sätt har de lyckats vända hela hjorden. Det har blivit mycket extra arbete och dyrbart. När renarna väl var inne i hagen var det dags för kaffepaus. Renarna behövde tid för att få ro. Även om man är försiktig när man sätter in dem händer det att vajorna och kalvar förlorat kontakten. I hagen hördes hur kalvarna och vajorna grymtade för att hitta igen varandra. I väntan på att renarna skulle finna varandra hann även de som varit ute och samlat få i sig något varmt att dricka och lite mat. Det är ansträngande att springa efter renarna när man samlar. Så länge man har dem i sikte dras man med av farten. Det är värre om man har förlorat kontakten med hjorden. Då känns det tungt att springa. Alla var ivriga att få komma in i hagen så i natt blev vilan inte så lång. Strax efter midnatt gick vi in i hagen.
torsdag 19 juli 2001
Fortsättning på första kalvmärkningen
Uppehåll, sol på morgonen
Strax efter midnatt gick vi in i kalvmärkningshagen. Årets första kalvmärkning är alltid spännande. Då får man ett besked om hur kalvningen har varit och om det har varit en bra eller dålig vinter. Även om man alltid har en föraning, så är kalvmärkningen en bekräftelse. Kalvarna följde tät intill sina mödrar när de sprang motsols i kalvmärkningshagen.
Det finns många faktorer som spelar in för att kalven skall kunna följa vajan. För det första måste hagen ha rätt konstruktion. Är hagen för rund och marken slät får hjorden upp en hög fart och kalven och vajan förlorar lätt kontakt med varandra. Bäst är dom gamla kalvmärkningsuddarna. Där hinner hjorden stanna upp. För det andra är det svårare för kalven att hitta vajan på försommaren när det är en stor hjord i hagen. Kalvarna är inte så tränade att hitta igen sina mödrar. På samma sätt är det om kalvarna har för dålig kondition. Då orkar de inte följa sina mödrar. Det är mycket som skall stämma för att kalvmärkningen skall bli bra. Det är mot vajan och vajans märke i öronen som all koncentration är riktad. Ibland kan det vara svårt att urskilja märket eftersom renarna ömsar hår på sommarn. Jag brukar märka med stora snitt. Någon gång har någon annan märkt kalven åt mig och då kan det vara svårare att känna igen märket.
Det finns riktiga märkeskännare i hagen. Sådana personer kan många av byns märken och ibland även märken i andra byar. I hagen koncentrerar man sig dock framförallt på släktens märken. Släktmärket utgår från snitten i ett grundmärke. Utifrån grundmärket skapas sedan alla andras renmärke, genom att ett eller flera snitt läggs till eller dras ifrån. Men det går alltid att leda tillbaka märkena till släktens grundmärke. Mitt märke har ett extrasnitt på höger öra jämfört med min fars märke.
Jag ställde mig på en bra plats där hagen gjorde en liten böj. På så sätt tvingas renarna att sakta in och jag fick något mera tid på mig att urskilja märken. Jag såg på dom yngre i hagen. Dom sprang efter renarna och hojtade. Det bara stressar renarna. Det är bättre att vänta på att dom passerar.
Jag fick syn på en av mina vajor som följdes av en omärkt kalv. Jag var dock inte riktigt säker. Jag bestämde att vänta till dess att den passerade igen för att se om kalven verkligen följde. Man skall aldrig chansa och slänga fast en omärkt kalv som man tror följer ens vaja. På så sett blir kalven felmärkt och klavens ägare förlorar den.
Så småningom fick jag bekräftat att kalven verkligen följde min vaja. Då kastade jag fast den med lassot och märkte den i mitt märke. Efter att ha släppt iväg kalven gjorde jag en markering på min räknepinne. På så sätt håller man reda på hur många kalvar man har märkt åt sig själv och andra. Lassokastning är en konst. Bra kast som jag gjorde i min ungdom har dröjt sig kvar i mitt minne. Vi använder olika lasson beroende på väderlek och temperatur. Min lassoöglan är gammal. Den gjorde jag för länge sedan.
Fram emot morgontimmarna släppte vi renarna fria. Man skall inte ha dem för länge i hagen där det inte finns vatten. Efter att ha stressats i flera timmar behöver de dricka, vajorna och kalvarna behöver finna varandra. Dessutom behöver de hinna beta innan hettan börjar plåga dem och insekterna blir för besvärliga. Varma dagar drar de sig undan uppe på högt belägna snöfläckar.
När renhjorden hade släppts höll vi ett kort möte i hagen för att enas om vilka som skulle ut och samla på dagen. Efter att ha druckit något varmt kröp vi ner i sovsäckarna för att få några timmars sömn.
Fredag 20 juli 2001
Samling till kalvmärkning
Uppehåll, molnigt på kvällen
Idag var det jag som skulle sitta med piloten i helikoptern. Då både han och jag visste var den del av hjorden som inte varit i hagen var så behövde vi inte prata så mycket. Vi började med att lyfta ut de som skulle springa. Alla hade en hund med sig. Utan hund gör man inte mycket nytta vid en sommarrenhjord. Det verkar som om renarna ser ner på dig om du kommer springande utan hund. En god hund gör det mesta och tyngsta arbetet åt dig. Den vänder kanter och hämtar in skockar som ibland bryter sig ur hjorden.
Då alla var på plats började vi samla de skockar som betade på fjället. Det går alltid bäst om man kan samla hjorden emot vinden. Att samla renflockar i medvind är alltid svårt, det går tungt. Renen går av instinkt emot vinden då den anar fara, så att driva en hjord med vinden är emot dess natur.
När vi fått ihop en större flock så fanns fotfolket på plats för att hålla kanterna och driva den. Helikoptern samlar in över mycket större områden är man någonsin kan göra till fots. Trots att det är dyrt så är helikoptersamling nog något som kommit för att stanna.
Men trots att vi både har helikopter och kommunikationsradio så kan det vissa gånger gå emot. Ibland kan dimman göra det omöjligt att hitta djuren, ibland är vädret och vinden fel. Det verkar som att somliga dagar är det någon makt som bestämt sig för att denna gång skall det inte lyckas.
Den här kvällen hade vi dock verkligen tur. Så fort vi fått ihop en lämpligt stor hjord och fått ner renarna från högfjället sveptes topparna in i tunga moln. Men då vi redan var nere i dalen så klarade vi oss på någon timme när.
Det är först när hjorden är samlad som man riktigt kan uppskatta antalet renar. Det är inte bra om man tar in en alltför stor hjord. Märkningen tar lång tid och en större del av kalvarna förblir omärkta. I en stor hjord är det mycket svårare för kalven att finna modern. Och en ensam kalv kan man ju inte märka.
Jag taxerade den här hjorden till ungefär 2000 djur. En lämpligt stor hjord att märka. Det gick lugn till när vi försiktigt föste renarna in i hagen. Om folket eller piloten är alltför ivriga eller hetsiga brukar det ofta gå dåligt. Renarna börjar då rusa, en del skockar kan smita ut, och de flesta av kalvarna tappar bort sin moder.
Det är alltid lika roligt att se en renhjord rotera inne i hagen. De går tätt tillsammans, som ett nystan som roterar motsols. Redan från luften såg jag att några av våra härkar var i hjorden. Och inne i hagen går de lugnt omkring. Som om de visste att ingen var intresserade av dom. Det är utifrån härkarna och andra renar med speciella kännetecken som kan gissa hur stor del av vintergruppens renar som finns med, och vilka som saknas. Det är nog så att normala somrar så har varje ren sin speciella plats dit hon söker sig.
När jag klev ur helikoptern kände jag mig sjösjuk. Det var som om marken gungade. Jag blir nog aldrig van att samla renar i en flygmaskin. Men efter att ha druckit kaffe och ätit kände jag mig stark nog för nattens arbete.
Lördag 21 juli 2001
Sista kalvmärkningsnatten
Dimma
Dimman låg tät över Skuollavaldda varje gång jag tittade ut ur kåtan. Naturligtvis började jag fundera över hur vi skulle göra. Söndag är vilodag. Det håller vi hårt på inom vår sameby. Då varken fiskar, samlar renar, slaktar eller kalvmärker vi. Söndag är helgdag. Även om jag inte brukar gå i kyrkan när vi bor nere i samhället så går jag alltid när prästen kommer och håller gudstjänst i sommarvistet. Så länge jag kan minnas har han kommit vandrande på sommaren för att predika. Han har gått från viste till viste i fjällvärden. Förr i tiden kom läkaren också vandrande men nu, med helikopter och telefoner behövs det inte längre.
Om dimman fortsätter kan helikoptern inte fara och samla förrän i morgon. Det betyder att det blir kalvmärkning på en söndag. Samtidigt måste vi passa på medan renarna är i området. Väntar vi till måndag med att samla kan renarna ha hunnit lämna området. Återstår bara att vänta och se.
På dagarna finns det tid att gå på besök. Kaffepannan står på vid varje eldstad. Speciellt när barnen var yngre var det spring mellan kåtorna. Dom hade egna kalvmärkningar på dagarna. Oftast var det den yngste i skaran som fick agera ren med horn fastbundna på huvud. De andra kastade fast den. Den leken minns jag också från min egna barndom. Fiskegrejer skulle också alltid med till kalvmärkningarna. Det finns flera småsjöar med röding i närheten.
Till slut lättade dimman och solen började titta fram. Vid fyratiden lyfte helikoptern med samlingsfolket. Vid tiotiden gick vi in i hagen. Eftersom vi tar in renarna från väster och släpper dem österut, över bäcken, behöver vi aldrig oroas över att samma kalvar kommer i hagen flera gånger.
Vi hade hoppats på att få klart märkningen innan midnatt så att det slapp bli söndag men det lyckades inte. Renhjorden släpptes på morgonkvisten och efter det blev det en hastig tvätt i bäcken och några timmars sömn innan helikoptern började tömma lägret. På någon timma stod Skuolla åter tomt, men inte öde. I hagen grymtade några kalvar som hade kommit ifrån sina mödrar. Kalven lämnar inte den plats där de har mist vajan. Hon kan själv fara iväg, äta och dricka innan hon återvänder för att söka kalven.