Guovvamánno, Köldmånaden
Innehåll:
- 4 februari 2001: Vinterskiljning
- 4 februari 2001: Jokkmokks marknad
- 16 februari 2001: Renskiljning och vinterslakt för husbehov
- 23 februari 2001: Mekar med skotern
- 26 februari 2001: Kolla renar före ripjakten
Söndag 4 februari 2001
Vinterskiljning
-10, klart väder
Steg upp tidigt för att åka på ännu en skiljning. Samlingen i höstas gick nog inte så bra. Renarna är spridda i skogen. Det betyder att det har varit småskiljningar hela vintern och det kommer att fortsätta ännu någon månad. Med dagens bensinpriser på över 10 kronor litern blir det dyrt.
Idag började Jokkmokks marknad, men det blev ingen tid att gå på den. Det blev skiljning inom Serri skogssameby istället. De hade några hundra renar i hagen, så det blev en kort dag. Hagarna i skogssamebyarna skiljer sig lite från dem i vår fjällsameby. I skogsbyarna är hagarna för det mesta i tallskogen. När Serri har skiljning, skiljer byn först ut sina egna renar och vi andra får vänta tills de är klara. Tillslut tar de in alla främmande renar i ett kontor och därifrån dra vi sedan våra renar. Vi brukar mista en hel del renar till Serri. Samebygränserna är sådana.
Jag konstaterade att skrindan efter bilen skulle räcka till och att vi skulle klara oss på två. Vi behövde inte ringa efter hjälp för att dra renarna. De andra i vintergruppen kunde lugnt gå på marknaden. Min dotter Susanna kastade fast den första renen. Hon drog medan jag gick strax bakom renen och motade på. Det blev en bit att dra. Vi kom lite sent så bilen stod parkerad en bra bit från hagen längs landsvägen. När vi skulle lyfta in renen i skrindan tog hon i renens framben och jag lyfte baken. Efter att ha lastat våra renar och tagit två av min svågers renar som inte fått plats i hans skrinda for vi för att släppa renarna till vinterhjorden.
Söndag 4 februari 2001
Jokkmokks marknad
-20
Vintermarknaden är en rolig tid. Fastän det var arbetsdag var gatorna fyllda av människor och det trots att det var minus 20 grader. Det är inte för inte som februari månad heter köldmånaden på samiska. Jag hade redan tidigt planerat mina inköp; nya nät, fiskelinor, modernt plastlasso och lite kaffeost. Jag hade också lovat barnbarnet att gå med henne på marknaden. I marknadsträngseln blev ett fasligt sjå att förena våra intressen. Till slut var lite marknadsgodis det enda som hjälpte för att få henne att bli intresserad av fiskenät. Mina första egna pengar tjänade jag en gång i tiden på marknaden. Jag sålde ripor och ekorrskinn till en av handlarna. Andra samer hade kontoret direkt på fickan. De gick med renkalvskinn slängda över axeln och gjorde affärer direkt. Svarta kalvskinn var mest begärliga.
Det blev många stopp längs marknadsgatorna. Barnbarnet och jag träffade många släktingar och långväga vänner som varje år kommer till marknaden. Vid tretiden var det dags att gå mot Ájtte museum för att lyssna när Johan Märak, Lars Pirak och Nils Tomas Parfa jojkade och berättade om gamla tider. Där fanns ännu fler bekanta samlade och det blev många goda skratt.
På kvällen var det dans på SF, Samernas Utbildningscentrum. Ulla och jag gick dit. Man börjar kanske bli för gammal? Förr samlades både gamla och unga på dansen men nu är det mest unga, främmande ansikten. Vi äldre blev sittandes längs väggen och tittade på. Men orkestern var bra. Vi dansade några danser men gick hem tidigt. Tiderna förändras. Var det bättre förr?
Fredag 16 februari 2001
Renskiljning och vinterslakt för husbehov
Molnigt, -10
I morse klev vi upp tidigt som vanligt för att åka på renskiljning. I höstas hade vi inte tillräkligt många sarvar att slakta så under vintern har jag i varje hage spanat efter slaktren. Idag fanns en fet rådno i hagen som jag tog som matren. Medan de andra i familjen drog och lastade renarna började jag att slakta i den rena snön, vid sidan om parkeringen. Jag la renen på rygg, skar med kniven från halsen och längs med buken. Sedan tog jag av matstupen närmast struphuvudet och knöt igen den för att magens innehåll inte skulle komma ut. Sedan tog jag bort hinnorna runt matstrupen för att få loss den och stoppade in strupen mot magen.
Därefter tog jag lös bällingarna på fram och bakbenen. Det bli material att sy nya bällingskor av. Bällingarna tas ända till klövarna och sedan drog jag loss hela skinnet från kroppen. Det gick lätt eftersom det var en ung, fet rådno. När jag var yngre och byggde upp min renhjord skulle jag nog aldrig ha slaktat en honren men nu när man är äldre kan man ta en, någon gång. Men bara åt sig själv. Jag skulle aldrig sälja den.
Sedan var det dags att ta ut magen med alla tarmar som jag la i snön. Så tog jag lös bringan. Därefter drog jag ut lungor, luftstrupe och tog loss huvudet. I bröstkorgen hade allt blod samlats och med en skopa öste jag ut det. Sedan var det dags att ta lös bukhinnan mellan bukhålan och lungorna. Jag vände renen för att det sista blodet skulle rinna ut på snön. Under tiden vispade jag blodet i hinken för att det inte skulle hinna koagulera. Hjärtat delade jag i två delar, tog lös tungan och underkäken från huvudet.
Därefter återvände jag till renkroppen och skar på bägge sidorna om ryggraden för att lättare få lös rygg och bissjká. Sedan fortsatte jag att stycka renen. Skar loss bogarna och tog lös halsen. Sedan vände jag renen på rygg igen. Jag drog med kniven flera gånger längs insidan av ryggraden. Sedan bröt jag ut sidorna. Därefter ledade jag stekarna och bröt ut dem också. Därefter tog jag kniven och ledade längs revbenen längs med lederna, tog steken som redan var ganska lösa och lyfte steken och sidan till snön. Först då separerade jag steken och sidan. Slutligen gjorde jag samma sak på andra sidan. Så var bara ryggraden och bissjká kvar. Jag delade ryggraden i två lika delar.
När själva styckningen var klar började jag rengöra tarmarna. Det sparar man till sist eftersom det är viktigt att allt är rent medan man styckar. Helst skall man göra så mycket som möjligt i kroppen för där är det allra renast.
Sedan styckade jag huvudet. Sågade det i delar. Det enda som jag slängde bort var vommen och lungorna. Allt annat sparade jag. Av den här slakten blev det både mat, kläd- och slöjdmaterial.
Jag slaktade på samma sätt som min far har lärt mig. Så här slaktar jag bara när jag slaktar för eget bruk.
Fredag 23 februari 2001
Mekar med skotern
-20
Andra dagen med snöstorm. Det var ingen idé att fara till renarna idag. Det är inte mycket man kan göra i sådant här väder. Renarna är i alla fall mer skyddade i skoglandet än när det stormar i fjällen. Till fjälls lägger de sig helt enkelt ner och låter sig snöas över under värsta stormen, men i skogen får de skydd av träden.
Hela veckan har jag försökt att få ordning på skotern. Jag har stått i garaget från morgon till kväll. Det vill sig inte riktigt. Har planerat att fara på ripjakt den 25:e februari. Då får skotern inte krångla. Om den strejkar på fjället i dåligt väder kan jag få stora problem. Det är något fel i tändningen, den går ojämnt och har dålig gnista i tändstiften. Jag har försökt byta tändstift, gått igenom elkablarna och bytt till ny tändstiftskabel. Kanske är det fel på tändspolen?
Jag märker att Ulla också har börjat förbereda ripjakten. Hon säger inte så mycket om det men jag ser att hon har börjat baka och ordna med mat. När jag inte har stått i garaget har jag själv börjat rusta. Har letat fram de vita kläderna som används vid ripjakten, har köpt skott i sportaffären, dessutom har jag gjort sådana proviantinköp som Ulla inte brukar göra. Det skall bli skönt att komma iväg. Ripjakten är ett avbrott i vinterarbetet. Det är avkoppling men jakten ger också en välbehövlig extrainkomst.
Måndag 26 februari 2001
Kolla renar före ripjakten
Lugnet efter stormen, -5
Vädret har åter blivit lugnt och skotern är i ordning.
Idag har jag varit hos renarna. Stormen hade blåst ner många grenar med hänglav. Renarna betade med förtjusning laven. Det är en av deras favoritföda på vintern. Man borde samla hänglav och ha ett förråd till längre fram i vår men det är svårt att hinna allt. Även markbetet var bra och djuren betade samlat. Det är annars den största oron när man skall iväg. Frågorna snurrar inför jakten: Hur skall renarna klara sig? Tänk om betesförhållandena plötsligt försämras? Som tur är, är jag inte ensam och det finns mobiltelefon. Dessutom finns det flera i vintergruppen som kan se till renarna men det är klart, man gör det helst själv.
Hela veckan har gått åt till att meka med skotern och förbereda packningen. Den skall räcka för tre veckor och lite till. Nu hoppas jag att vi kommer iväg i morgon.