Mars

Sjnjuktjammánno, Svanmånaden

Innehåll:

Torsdag 15 mars 2001

Sista dagen på ripjakten

Klart väder, sol, -5
Idag var den sista dagen på ripjakten. Vi har snart varit ute i tre veckor. Vi har bott i några av samebyns renvaktarstugor. Det var ännu mörkt ute när jag steg upp i morse. Ved och vatten bar vi in i kojan redan i går kväll. När värmen började sprida sig var kaffet klart, då steg min kumpan upp. Så fort det började ljusna gav vi oss iväg.

Vi har alltid jagat ripor på vintern, aldrig på hösten när småviltjägarna jagar med hund. Renskötseln har sin mest arbetskrävande period på hösten, då finns det inte tid för annat. På hösten är renar och ripor ofta i samma område. Renen får inte någon ro att beta och lägga på sitt fettförråd inför vintern om det skjuts i varje buske. På hösten går det inte heller att förvara riporna och inte frakta ner dom för att få dom sålda. Det blir för dyrt. Därför är vinterjakten bättre. Höstjakten är för nöjesjägare. För dom som har råd.

Vi tog skotern till vår eldstad. Den har varit vår utgångspunkt. Senaste veckan har vi jagat inom detta område. Vi lämnade skotern och kälken vid eldstaden, tog en lätt ryggsäck med termos och smörgås, spände på oss skidorna och skidrade iväg åt två olika håll. Vi visste var riporna hade landat igår och skulle söka upp dem.

Ripan är en vacker fågel. På kvällen samlas dom i snår för att sova eller så gör de en grop i snön där de lägger sig. De ripor som var kvar i området efter flera veckors jakt har blivit skygga. De var svåra att komma nära. Jag skidrade sakta, spanade ofta för att upptäcka om de tryckte vid någon trädstam. Efter en timme upptäckt jag dem äntligen. Då gällde det att komma inom skotthåll, ca 70 m. Nu när det har blivit milt kan man lättare upptäcka riporna. Det gjorde jag. 20-30 stycken i björktopparna. Jag hade hört hur de skrockade och skrattade på långt håll.

Plötsligt hörde jag hur skott som smällde. Min kumpan hade tydligen bättre lycka än jag. Jag har extra långa hemmagjorda skidstavar av björk som jag brukar använda vid ripjakt. Jag ställde dem i kors för att kunna få stöd och skjuta stående. Jag la an geväret med en försiktig rörelse så att riporna inte blev skrämda. Jag siktade på en ripa i björken och bommade. Hela ripflocken flög iväg. När jag var yngre blev jag irriterad när jag bommade. Jag trodde det var fel men med åren har man lärt sig, att bomma det hör till ripjakten.

Skocken på 20-30 ripor flög iväg och jag skidrade sakta efter. Skidrar man tillräckligt länge efter en skock så kan de så småningom trygg och då går det att komma tillräkligt nära. Då får man allt någon ripa. Till slut lyckades jag fälla två.

Mitt på dagen möttes vi åter vid eldstaden. Kompisens jakt hade gått bättre än min. Vi satte var sin stekpanna på elden och stekte lite renkött med makaroner. Vi var nöjda. Vi har jagat ända till den sista jaktdagens slut.

Vissa dagar har jakten gått riktigt bra. Då har vi fått 20-25 ripor var men allt eftersom de blir jagade blir de svårare och svårare få.

65 kronor per ripa blir förtjänsten. Det blir bensinpengar för skoterkörningar i renskogen under vintern. För 35 år sedan kunde sex –sju jägare få 1000 ripor/dag vid Basstavágge. Sigurd Länta från Aktse var en storjägare på den tiden. Idag är det annorlunda.

Sedan Staten öppnat markerna för fritidsjägare finns det ingen ordning längre. Man vet varken var, hur eller vem som jagar. En del av fritidsjägarna känner inget ansvar och har heller ingen kunskap.

Söndag 18 mars 2001

Sälja ripor och köra runt renarna

Klart väder, sol, -15
Det har varit en hel del att göra efter hemkomsten från ripjakten. Uppköparen hörde av sig strax efter jakten slut. Han vet att jag jagar varje år. Riporna ligger i jute- och potatissäckar på släpvagnen i väntan på uppköparen. De är styckfrusna. Huvudet är inböjt bakom ena vingen. Uppköparen köper inte bara ripor utan också tjädrar, hjortron och ren. Han har tagit över sin fars företag. Hans far var också uppköpare och brukade köpa ripor av min far. På den tiden gjorde de bytesaffärer. Riporna byttes mot kaffe, salt och konserver. Nuförtiden behöver vi kontanter till bensin och lite av varje.

Det var ett bra pris på ripor i år. 65 kronor per ripa blev förtjänsten. Det blir bensinpengar för skoterkörningar i renskogen under vintern.

Om betet är bra för renarna så är mars månad en relativt lugn period. Det är därför vi har kunnat vara borta på ripjakt. Men om betet blir sämre kan det bli problem.

Jag minns ett år när det kom mycket snö i mars månad. Snötäcket var sex kvart, 90 cm, och det var tungt för renarna att gräva till betet. De blev känsliga för störningar och behövde betesro för att gräva nya gropar. Den vintern hade vi renarna nära samhället och de plågades av skotertrafik och lösa hundar. Jag såg en vaja som hade kastat sin kalv för att själv överleva. Flera renar skiljdes från hjorden och började vandra rakt västerut, till rovdjurtrakter. Där blev de järvmat. Det var en mörk vinter.

Men i år har det varit en bra höst och bra vinter. Renarna mår bra.

Onsdag 28 mars 2001

Ta virke till kåtan

Klart väder, -5
Renarna rör sig inte, utan betar tryggt på samma ställe. Därför har jag inte behövt köra runt dom utan har under flera dagar kunnat arbeta med att fälla tallar. Jag har tagit virke för att i sommar kunna reparera kåtan vid sommarvistet. Länsstyrelsen har under tre år gett stöd för att rusta upp äldre samiska byggnader. Jag tror det är första gången något sådant sker. Vår familj har fått stöd till materialkostnaderna för att rusta upp kåtan vi bor i på sommaren. Det finns inte många i vår sameby som bor i kåta nuförtiden. De flesta har byggt stugor vid vistena. Det finna fullt med övergivna, förfallna kåtor till fjälls. Varför skall man bevara det som förfaller, undrar en del i byn? Skräp eller det bör återgå till naturen, resonerar andra. Allt bör kanske inte återgå till naturen. När jag tittar på vår gamla kåta vet jag att om jag inte restaurerar och underhåller den så kommer den att försvinna. Bor inte vi i den, kommer inte våra barn och deras barn att bo i den. Om jag inte restaurerar kåtan är kåtalivet förbi. Ingen kommer att bygga kåtor och bo i dem när vi äldre är borta. Ja, kanske byggs de för att hyras ut till turister.

När jag tidigare i vinter körde runt renarna passade jag på att titta efter virke. Sedan ringde jag och frågade kronojägaren om jag fick ta. Jag har haft min svåger till hjälp i arbetet. Vi har huggit raka, långa tallar som inte varit för tjocka. Sådana tallar är i regel lättkluvna. Efter att ha huggit tallarna, barkade vi dem med yxa och barkspade. Därefter började vi klyva stockarna. Vi klöv på gammaldags vis med yxa och träkilar. Finarbetet gör jag senare, uppe till fjälls i sommar. Efter att ha flyttat upp med renarna har vi förhoppningsvis tid att transportera upp virket och andra förnödenheter. Det gäller att utnyttja snöföret när man skall transportera saker. För många är snön ett problem. De klagar på snöskottning och annat men för oss är snön viktig.

Kommentarsfunktionen är stängd.