När berggrunden är kalkrik ändrar fjällheden karaktär. Botaniker talar ofta om dryashed eftersom fjällsippan Dryas octopetala alltid är vanlig så fort kalkhalten ökar. Den bildar mycket artrika växtsamhällen tillsammans med bl.a. lapsk alpros, fjällglim, purpurbräcka, kantljung, fjällklocka och flera spiror och orkidéer. När marken är fuktigare kan vi tala även om Fjällsippäng, med ännu rikare växtlighet.

Fjällsippheden blommar fagert redan i juni. Fjällsippan har liksom flera andra arter blomman uppbyggd som en riktig parabol som koncentrerar solljuset in mot ståndare och pistiller för att värma de känsliga delarna. Detta drar även de pollinerande insekterna nytta av. Ullvidet som lever längs bäckraviner blommar även det mycket tidigt, ofta medan snön ännu ligger djup omkring. Ullvidets gula blomma är rena drivhuset. Solens strålar når in genom den ulliga blomställningen, men värmen kommer inte ut genom den isolerande ullen. Där inne kan blommorna utvecklas trots att luften omkring ännu är kall.

Kring Virihaure är stora områden mycket rika på kalk och ofta ännu mer basiska (lågt pH) än på andra håll. Detta har gett upphov till en särskilt rik vegetation som brukar kallas Virihaurefloran.

Bilder: