I Kanada och Sibirien och i andra bergstrakter på jorden är det som regel barrträd som utgör de sista skogarna innan kalfjället eller tundran tar vid. I svenska fjällkedjan är det fjällbjörk som bildar skogsgränsen mot kalfjället. Fjällbjörkskogen utgör ett c:a 200 meter högt bälte mellan barrskog och kalfjäll. Många av Laponias dalgångar ligger på en sådan höjd över havet att fjällbjörkskogen breder ut sig över stora ytor i dalbottnen. Så är det med Stora Luleälvens dalgång från norska gränsen ned till Vietas. Så är det med Sitoälvens dalgång, Rapadalen, Njåtsosvagge, Tjuoltavagge och övre delen av Tarradalen.

Skogsgränsen, den gräns där den sammanhängande fjällbjörkskogen övergår till kalfjäll är ingen enhetlig nivå i Laponiaområdet. Den ligger på c:a 800 m.ö.h. men varierar betydligt. Mot väster faller skogsgränsen på grund av det alltmer maritima klimatet. Detta syns väl i de långa fjälldalarna liksom att björkskogen klättrar högre upp på sydsluttningarna (dalgångarnas nordsidor) medan den når lägre på de skuggigare nordluten (dalgångarnas sydsidor). Mot norr faller skogsgränsen. I Härjedalen ligger den på 950 m.ö.h. och i Karesuando på c:a 700 m.ö.h. Inom Laponiaområdet gör sig knappast den nordsydliga variationen gällande. Den östvästliga variationen är betydligt större. Trädgränsen har också påverkats av människan. Lokalt kan getbete och avverkningar för att få ved och byggnadsmaterial ha pressat ned skogsgränsen kring samiska visten. Skogsgränsen är ingen statisk gräns. Den är tvärtom ett rörligt resultat av klimatet och andra faktorer. Under den värmetid som följde efter istiden räknar man med att skogsgränsen låg 200 meter högre än idag. Man har hittat grova tallstammar bevarade i myrtorv där det nu är kalfjäll. Sjön Bietsaure (Tallsjön) ligger nu på kalfjället, men namnet tyder på att den haft tallskog kring sig. Värmetiden rådde under 4000 år och avbröts av kallare klimat för 5000 år sedan.

Ofta ser man i fjällen att björkskogen inte når ända ned till sjöar och älvar. Närmast stranden är det kalfjäll under fjällbjörkskogen. Det beror på att den kalla luften vintertid sjunker ned i dalbottnarna och skapar ett allför strängt klimat för träden. Man talar om en nedre trädgräns.

Fjällbjörkskogen innehåller precis som barrskogen många andra arter av lövträd. Asp, rönn, hägg, gråal, sälg och andra videarter är vanliga. Markfloran från barrskogen följer nästan i sin helhet med långt upp i fjällbjörkskogen. Samtidigt ökar inslaget av fjällväxter.

Man kan skilja på två huvudtyper av fjällbjörkskog. Mellan dessa finns alla övergångar. På torr och näringsfattig mark talar vi om hedbjörkskog. Precis som på en tall- eller granhed dominerar blåbär, lingon, kråkbär, odon och ljung tillsammans med lavar och vanliga barrskogsmossor. När mer näring och vatten finns tillhands ökar mängden hönsbär och ekbräken. När näringstillgången blir riktigt god kommer en mängd andra arter in och får färgprakten att explodera. I en sådan ängsbjörkskog dominerar höga örter som nordisk stormhatt, fjälltorta, kvanne (Angelica archangelica), fjällängssyra (Rumex acetosa ssp. lapponicus), smörbollar, midsommarblomster, älgört, borsttistel och flädervänderot (Valeriana sambucifolia). Tidigt på försommaren innan vegetationen skjutit fart blommar de låga örterna fjällviol (Viola biflora), ekorrbär (Maianthemum bifolium) och skogsstjärna (Trientalis europaea).

De östligaste fjällbjörkskogarna på urberggrund är oftast magra hedbjörkskogar. I de stora fjälldalarna med mycket rörligt vatten och rikt fjällberggrund breder ängsbjörkskogar ut sig. Rapadalen och Tarradalen är kända för sin rika flora som också föder de stora älgarna och de många björnarna med mat hela sommaren. Ängsbjörkskogen är vacker, men ibland synnerligen svårframkomlig då inslaget av ripvide, lappvide, grönvide och andra videarter är stor i bäckraviner och sänkor.

Bilder: