Maj

Moarmesmánno, Renkalvens månad

Innehåll:

Tisdag 1 maj 2001

Frakta virke och proviant till sommarvistet

Sol, -15
vårfraktEfter det hektiska arbetet med samling och vårflyttning i mars och april pågår nu förberedelserna inför sommaren. Ulla och jag har fraktat upp virke, bensindunkar och proviant till sommarvistet till fjälls. Virket till kåtan, som skall restaureras i sommar, skaffade jag redan i april. Det har legat på gården och torkat. Men nu på våren måste man se till att få upp allt medan det ännu är skoterföre.

Den här resan är både arbete och avkoppling. Vi har huggit ved men också haft tid att pimpla på fjällsjöarna. Eftersom det inte går att bo i torvkåtan har jag lånat min systers stuga. Det är bara spisröret på kåtan som sticker fram ur snön. Det är ingen idé att skotta fram den för att bo i den. Den är som allra kallast så här års. Det kan ta en hel vecka att få den varm. Det är förmodligen tjälen i marken och isen i torvväggarna som gör att den blir utkyld när den står obebodd.

Så här års råder den stora tystnaden här uppe. Eftersom det är nationalpark hör man inte skotertrafiken som finns i andra delar av fjällvärlden. Riporna som sitter och skrattar vid någon kåta längre bort är det ända som hörs. Färska järvspår syntes i snön när vi kom. En man med hund skidande på isen men annars har vi inte sett en ända människa.

Det var först när skotern kom på 1960-talet som vi började frakta upp proviant på våren. Innan, när vi flyttade med klövjerajd, kom vi aldrig hit förrän i början på sommaren och allt vi behövde för sommaren bar vi med oss. Vissa saker har blivit lättare med åren.


Söndag 13 maj 2001

Bevaka renarna under kalvningen

sol, -5
spanarUngefär den 17 maj kalvar de allra flesta vajorna. Några har börjat tidigare, redan i slutet av april men de flesta föds nu. Vajorna återvänder varje år till samma kalvningsland, strax ovanför trädgränsen där vinden har blåst fram snöfria barfläckar. Hela dagen har jag suttit på skotern och spanat på hjorden. Det är nästan bara dräktiga vajor som går tillsammans. De blir oroliga när det är dags att föda och söker sig till slut en enskild plats. Idag kunde jag se en kalv födas i skydd av en sten. Redan efter 15 minuter kunde den nyfödda stå. Fast det var på vingliga ben. Genast började den dia modern. Jag satt och följde dom med blicken i flera timmar. Efter en stund drog sig vajan undan för att beta och när kalven förlorade kontakten med vajan började den genast grymta. Vajan svarade med hesa grymtningar, gick tillbaka och slickade kalven, gav den di. Efter en stund drog hon sig undan igen och samma sak upprepades. Det är så som om vajan och kalven lär känna varandra. Ljudet, lukten och speciella kännetecken.

I hjorden går redan flera vajor med kalvar. De står tätt tillsammans. Den nyfödda och vajan, som jag såg, kommer att gå till hjorden om ett dygn eller så. När kalven kommer ifrån vajan kan den försöka dia en annan vaja. Men hon upptäcker snabbt på lukten att det inte är hennes kalv och sjasar iväg den främmande kalven.

Det är under första dygnet som kalven är som allra sårbarast. Det är nu som man måste skydda den från rovdjuren. Snabbt har de skingrat hjorden och rivit kalvarna som inte riktigt hinner undan.


Måndag 14 maj 2001

Rovdjursriven renkalv

sol, -5
I kikaren kunde jag följa hur örnen kom och tog en renkalv. Den slog kalven i ryggen och lyfte den 150 m. Järven kan jag skydda renarna emot. Jag kan flytta den till andra områden, men örnen… Den dyker upp ur tomma intet, anfaller från skyn och är åter långt bort på en kort stund. En sådan här dag känns det tungt att skriva.


Måndag 21 maj 2001

Bevaka renarna under kalvningen

Dimma, 0
renNu när vi bevakar renarna och de nyfödda kalvarna så är det inte bara vår vinterhjord. Våra renar har blandats med andras. Efter vårflytten börjar den kollektiva delen av renskötsel, när hela byn samarbetar. På sätt och vis blir det enklare. På vintern vaktar vi vår vinterhjord individuellt. Det är lättare att finna bra bete åt en mindre renhjord, lättare att fatta beslut men vi är färre på vintern och måste jobba mer. Nu på våren är vi fler som kan turas om och bevaka byns renhjord. Det finns annat jobb som också görs gemensamt. Det är alltid några som åker iväg och lagar spärrstängsel mot angränsande samebyar, så att renarna inte vandrar dit.

Vi är två som har varit här i en vecka och bevakat renhjorden men i morgon åker vi ner. De flesta kalvarna har fötts och vi avslutar bevakningen. Idag har det varit tät dimma men skällvajan har hörts. Även om vi inte såg renhjorden kunde jag på skällan höra att de var lugna. Vi har förlorat många renar trots att vi har haft renhjorden under uppsikt och försökt störa rovdjuren när de varit på väg. Det kännas alltid tungt. Förr fick vi individuell ersättning för varje ren som blivit riven. Men idag är det ett annat ersättningssystem. Nu får byn en summa pengar för det antal rovdjur som finns inom samebyns område.

Det har börjat tina ordentligt. Det dröjer inte länge innan bäckarna går upp och snön är redan lös. På isarna vågar man sig inte ut. Detta får bli sista vändan med skotern. Man vill inte bli stående med den till fjälls bara för att föret är slut.

Förr skulle vi aldrig ha farit ner efter kalvningen. Då vallade vi renarna ända fram till kalvmärkningen. Men det var en annan renskötsel på den tiden och familjen följde med på ett annat sätt.


Tisdag 22 maj 2001

Årsmöte i samebyn

Mulet, blåsigt, 5
Så är det åter dags för samebyns årsmöte. Nu när kalvningen är över och renarna går fritt på fjället har alla tid för detta. Mötet är en slags ny start på renskötselåret. Vintern är över och det skall bli spännande att se hur vintern varit för renarna. Det första tecknet får vi när den första hjorden samlas in för kalvmärkning.

Under årsmötet är det många viktiga saker som skall diskuteras under några långa dagar. Mötet börjar med att renlängden fastställs. Det är utifrån antalet renar rösterna delas. Ett gammalt system som har både för- och nackdelar. Det kan verka orättvist att allas röst inte är lika mycket värd. Men å andra sidan är det inte rättvist om de som har mera renar, och försöker leva enbart på renskötsel, blir nerröstade av sådana som har mindre antal renar och som inte arbetar med dem på heltid.

Ärendena för mötet är många. Nästa års renskötselarbete. Hur vi skall göra med våra anläggningar och stängsel. Många av dom är dyra att underhålla. Sedan är det hela tiden folk som har olika åsikter. Diskussionerna drar ofta ut på tiden, utan att vi kommer fram till något speciellt beslut. Men under de här dagarna är det viktigt att alla får föra fram sin åsikt. Ordföranden sitter ofta tyst och låter folk tala. Ibland, när diskussionerna blir alltför heta, går han in och försöker styra upp mötet.

En av dom viktigaste frågorna är som vanligt hur vi lägger upp kommande års arbete. Trots att vi alltid arbetat utifrån renens bästa, och deras årsbundna vandringar, så krävs det att både arbetet och ekonomin planeras grundligt. Idag får de renskötare som är ute i skog och fjäll betalt av samebyn. Men de pengar byn har räcker inte till för allt vi borde uträtta. Så det gäller att vi täcker dom viktigaste behov. Sommarens kalvmärkning och förhöstens sarvslakt kräver många arbetsdagar. Att underhålla och reparera hagar och stängsel är en annan stor post. Efter tre långa dagar är mötet över. Jag är trött ända in i märgen. Att sitta still är nog det mest krävande som finns.

Kommentarsfunktionen är stängd.