April

Vuoratjimánno, Kråkmånaden

Innehåll:

Tisdag 10 april 2001

Torrkött

sol, -10
Vi är i full gång med förberedelserna inför flyttningen västerut. Förra veckan körde vi upp virke och proviant till sommarvistet och igår började jag med köttet. Vi slaktade både i höstas och i vintras. Bogar och stekar har legat i frysen till nu. Igår saltade jag köttet med grovsalt och idag hängde jag det. Rådnon som jag slaktade i vintras var fet. Två fingrar tjock över ryggen. Det blir fint torrkött som räcker hela sommaren. Mina föräldrar stekte aldrig steken, fastän det kallas ren-stek. Några stekar och bogen sparades istället till våren, till torrkött. På gården har vi en liten ställning på bodan som är klädd med finmaskigt hönsnät. Där hängde jag upp köttet för att det skall torka i vårsolen. Det är nu på våren som man kan torka köttet utomhus. Luften är tillräckligt torr, solen är framme, men än har inte flugorna vaknat. Försöker man torka köttet för sent kan de lägga sina ägg i det. Det är inte bara flugorna man måste tänka på. Köttet behöver skyddas mot fåglar och möss, men även hunden kan ställa till med bekymmer. En gång, när vi ännu flyttade med rajd, hade vi en hund som hann äta upp mycket torrkött innan vi fick tag på den. Den sommaren fick vi snåla med köttet. Tjuvaktiga hundar är ett bekymmer.


Torsdag 19 april 2001

Renarna vill västerut

Klart väder och skare, -10
fjällHar varit i renskogen från tidig morgon till sen kväll. Det har blivit skare, så nu är det viktigt att vakta renarna inför flytten. Vajorna har velat iväg till kalvningslandet i väster i flera dagar. Skaren gör att de färdas lätt och de blir svåra att spåra. Vi är flera ifrån vintergruppen som turas om att köra runt renarna. Vi kör flera gånger om dagen, var och en håller sin kantlinje.
Den senaste tiden har vi börjat köra ut ensilage till renarna. Renarna börjar bli så vana vid extra foder att de för en kort stund lämnar lavbetet och kommer springande när de hör skotern och känner doften. Ensilaget gör både att renarna håller sig samlade och att de får lite extra näring inför den kommande flytten.

Samtidigt förbereder vi oss för flytten. Några i vintergruppen har kört upp bensin, renmossa och ensilage längs flyttleden.

En gång i tiden gick mina föräldrars och min flyttleder genom obrutna marker, från vinterlandet i öster till sommarfjäll i väster. Men tiderna har förändrats. Idag går flyttleden över södertrasade marker; kalhyggen, landsvägar och svaga isar på dämda sjöar. Det är besvärligare för renarna att flytta idag, för oss också.

I vinter har vi för första gången på länge kunnat vara på våra gamla vinterbetetsmarker. Flera vintrar i rad har marken annars varit täkt av en isskorpa som gjort det omöjligt för renarna att komma åt betet. Vi har varit tvungna att flytta till andra betesmarker längre österut, närmare samhället. I år kommer vi att slippa frakta renarna med lastbil. I år kan vi flytta längs vår gamla, välkända flyttled. Det är skonsammare för renarna och för oss.


Fredag 20 april 2001

Rådsmöte inför flytten

Klart väder och skare, -10
Igår kväll träffades hela vintergruppen här hemma. Renens oro har spridit sig till oss andra och diskussionen var livlig. När skall vi flytta?

Det har visat sig att betesförhållandena västerut inte var så bra som vi hoppats. Renskötare till fjälls har meddelat att det är ont om barfläckar, något som de dräktiga vajorna behöver för bete och för att kalva. Men ingen av oss har varit uppe och sett det med egna ögon. Hur skall vi göra?

Samtidigt kan vi inte heller vänta för länge med att flytta, även om det är dåligt bete västerut. Efter att ha haft renarna i samma område hela vintern börjar betet att ta slut. Det är svårt att hålla renarna samlade, trots att vi kör ut ensilage. De vill gärna sprida sig för att söka bete på egen hand. Dessutom väntas det bli blida. Då bär inte snön renarna utan de sjunker igenom. En flytt i sådant före blir tung och mödosam för dem. Det vill man inte utsätta de dräktiga vajorna och de magra sarvarna för. Att köra skoter är också slitsamt när det är genomslagsföre. Men blida är inte bara ett problem. Det är bra för vårbetet, eftersom isen på barfläckarna tinar.

Efter att alla på mötet, både unga och gamla, fått säga sitt om flytten, både en och två gånger, så bestämde vi att försöka starta på lördag. Det går mot fullmåne. Då kan vi utnyttja månljuset och flytta på natten om det blir skare. Skaren bär både människor och djur. Blir det inte skare så får vi flytta på dagen eller kanske låter vi renarna stanna och beta ytterligare någon tid. Blidan gör ofta att betet tinar fram där de tidigare betat.

Men man kan inte vänta för länge på skaren då hinner det kanske bli barmark och varje grop fylls med vatten. Men det är bara den 20 april, vi har än tid, även om många andra vintergrupper redan har flyttat västerut. Nu gäller det att lyssna noga på väderleksrapporterna och vara beredd.

I morgon måste vi få ihop renarna och kälkarna måste packas.


Söndag 22 april 2001

Vårflyttning

Månsken, skare, -7
VårflyttningSamlingen inför flytten gick bra. Vi fick ihop alla skockar, utfodrade dem och lät dem vila i en provisorisk beteshage. Vid femtiden på morgonen, vid gryning, började vi flytta. Renarna hade hög fart på skaren när de lämnade hagen. Det var knappt att vi hann med och kontrollera bakkanterna på renhjorden så att vi inte förlorade kontrollen i tallskogen.

De äldre renarna kände flyttleden väl. De har vandrat den många gånger tidigare. Dom äldre tog täten och de andra följde efter. Farten var hög den första milen men sedan lugnade de ner sig. Flyttleden går över öppen terräng, myrar, sjöar och genom pass i skogen. När vi flyttade över vägen fick två personer stå på vardera sida och stoppa bilarna till dess att alla var över.

Efter tre mil tog vi vår första rast på en sjö. Några av oss spred ut renmossa och ensilage till renarna medan andra gjorde upp en eld. Tillsammans njöt vi av vila och mat. Efter att vi tankat skotrarna och lämnat de tomma dunkarna fortsatte vi. På en kälke fraktade vi bensin och ryggsäckarna, på en annan hade vi renmossa och hänglav, en liten matsäck till renarna.

Nästa etapp gick till östra änden, där kalfjället börjar. Skaren hade börjat tina. Renarna stannade upp och började beta vid några små kullar och raviner där det fanns barfläckar. Vi stannade någon stund för att se hur de betade innan vi for iväg till en renvaktarstuga i närheten.

Betet i östra änden av fjället visade sig vara bra. Efter samtal i kojan på kvällen bestämde vi oss för att inte flytta längre västerut, eftersom förhållandena var sämre där. Nu skall vi i stället bevaka renhjorden de närmaste tio dagarna. Renarna får själva sakta beta västerut, efterhand som isen på barfläckarna tinar. Det största hotet är nu rovdjuren. Renarna är inte så starka och behöver betesro. De får inte jagas.


Lördag 28 april 2001

Vakta renar på fjället

Sol, -10
Jag sitter i samebyns koja, det är kväll. Efter att vi släppt hjorden på Ulldevis efter vårflytten har jag stannat kvar för att se att renarna börjar beta. Vi är några stycken som skall turas om med bevakningen den närmaste tiden. Betet är egentligen inte ett lika stort bekymmer som rovdjuren nu på våren. När kalvarna föds är de speciellt utsatta.

Det är lätt att bevaka renhjorden när man har släppt den så här uppe på kalfjället. Här har man lättare uppsikt över den och renarna kan ströva över ett stort område för att finna barfläckar med bete. Det är mer besvärligt att valla renarna om man släpper dem i skogskanten. Där är det svårare att ha uppsikt och rovdjuren kan härja fritt. Å andra sidan kan renarna börja beta den späda grönskan i skogen. Det vill man också.

Våra vajor känner Ulldevis. De vet var vinden blåser de första barfläckarna rena från snö. De har kalvat här i generationer. Men det gör också att vissa områden bli avbetade. Det är mest vajor i vår hjord. Sarvarna har med åren slaktats bort. Sarvarna och härkarna trivs inte på kalfjället så här års. De skiljer sig från hjorden och dröjer hellre kvar någon vecka i skogen. Vajorna behåller sina horn till dess att kalven är född. Hon kan lätt jaga bort sarvarna, som så här års har mjuka små pyttehorn, när de konkurrerar om bete. Kanske är det därför som sarvarna inte trivs här?

Jag trivs i alla fall med att titta på renarna på dagarna. Se hur de betar. Men kojlivet på kvällarna kan bli drygt. Man kan inte riktigt ringa hem utan måste spara på mobiltelefonens batteri. Den medicin som vi hade med oss är slut. Att samtala om renskötseln i gamla tider blir ofta ett tidsfördriv. Men inte var det alltid bättre förr. Livet i rökiga tältkåtor har gjort att min syn försämrats. Förr fanns det inte solglasögon att tillgå. Då kunde det hända att man drabbades av snöblindhet. Det hände mig en gång i min ungdom. Solens reflektioner mot snön brände hål på hornhinnorna. Jag blev helt blind och fick åka 2 mil för att ta mig till en kåta där jag låg stilla i flera dagar med fruktansvärda plågor. Men visst finns det bekymmer med det moderna livet också. Mina händer har börjat värka av vibrationsskador efter alla tusentals mil på skotern.

Kommentarsfunktionen är stängd.