Areal: 49340 ha.
Muddus utnämndes till nationalpark 1942. Ett ursprungligt Lappländskt skogs- och myrlandskap blev bevarat åt framtiden. Det var de stora urskogsarealerna tillsammans med myrlandet och den då sällsynta sångsvanen som var huvudskälen till skydd.

Muddus kan indelas i några olika delar. Södra delen som sluttar ned mot Stora Lule älv är bevuxen med främst yngre tallskogar som resultat av både äldre avverkningar och skogsbränder. Sluttningen genomskärs från norr till söder av flera klyftdalar, gårsså-dalar. I en sådan rinner Muddusjåhka. Jokkens 42 meter höga fall är en av de stora sevärdheterna.

Norr om detta område breder det stora plana och sjörika myrområdet ut sig. Det är här man kan uppleva den rika faunan av arktiska vadare, som häckar under några korta sommarveckor. Myrområdet genomkorsas av långa smala rullstensåsar, som ännu är färdväg för både djur och människor.

Väster om myrlandet möter man vidsträckta granskogar, ofta sumpskogar. Närmare Inlandsvägen mellan Porjus och Gällivare reser sig vidare några lågfjäll på urberggrund, klädda med fjällbjörkskog och på hjässan kalfjäll. I norra och östra delen av Muddus dominerar tallen på flera långsträckta skogsberg, som reser sig ur myrlandet. Här kan man tala om urskogar; tallarna är mycket gamla och har genomlevt många skogsbränder.

I Muddus kan vandraren förutom kören av vadare och andra fåglar möta både älg och ren. Av björnen ser de flesta bara spåren. Lo och järv förekommer, men chansen att se dem är små i skogslandet. Muddus är renbetesland. Vintertid nyttjas området av Sirkas och Sörkajtums samebyar. Sommartid är myrarna sommarbetesland för Gällivare skogssameby. I Muddus finns även några gamla övergivna nybyggen.

Muddus är väl tillrättalagt för vandrare. I södra delen finns ett system av stigar och stugor som kan nås både från sydost och sydväst. Längs Inlandsvägen finns även den gamla rallarstigen mellan Porjus och Gällivare som är upprustad och märkt.