De sydskandinaviska tidsperioderna, stenålder, bronsålder och järnålder, passar egentligen inte in på förhistorien i norra Sveriges inland. Här i norr levde människorna på jakt och fiske ända in i historisk tid. Tidsperioderna kan istället delas in i två perioder, ”jakt- och fångsttid” samt ”metalltid”. Jakt- och fångsttiden sträcker sig från äldre stenålder, för cirka 10 000 år sedan och fram till ungefär 1500 år sedan (dvs., ca 8000 f.Kr. – 500 e.Kr.).

Det är inte så att ”jakt- och fångsttiden” var utan förändringar och att människorna levde på samma sätt genom alla årtusenden. Människorna i norr levde under en mycket lång tid på jakt och fiske men naturligtvis med förändringar i ekonomi, religion och samhällsorganisation. Jakt och fångst har till långt in i historisk tid fortsatt att vara en viktig näring, ibland den viktigaste även trots övergången till rennomadism.

Jakt- och fångsttid

ca 8000 – 1800 f.Kr.
Äldre stenåldern, mesolitikum (8 000 – 4 200 f.Kr.)
Inlandsisen som en gång täckte hela Europa försvann från norra Sverige för ungefär 10 000 år sedan, under äldre stenålder. Då, strax efter att den stora isen smält, var somrarna torra och varma medan vintrarna var mycket kalla. Skogen växte nästan 200 meter högre upp på fjället än vad den gör idag och täckte stora delar av det som idag är kalfjäll. Kusten mot Bottenviken låg då strax söder om Muddus nationalpark, vid Miessávrre (Messaure), i Laponias östligaste del.

Människorna som befolkade norra Norrland kan ha kommit från alla omgivande områden. Dom första människorna levde inte i ett kargt och ogästvänligt landskap. Det var bara under en mycket kort tid efter det att isen smält som marken låg bar utan någon växtlighet. Människornas boplatser låg på ställen som låg skyddade för vind och väder och i närheten av vatten. Man bodde i vindskydd eller tält. Det är inte så många boplatser kända från denna tid. Gårtjejávrre (Kårtjejaure), ovanför Stuor Muorkegårttje (Stora Sjöfallet) är en boplats som är 7000 år gammal och vid Suhpegádde, söder om Liggá vid Stora Luleälven, finns en grav från denna tid.

Trots att perioden kallas för sten- och bronsålder var troligen många, kanske rent av dom flesta redskap av horn, ben, trä och skinn, material som inte har bevarats genom årtusendena. Sten har dock bevarats och fynd som hittas från tidig stenålder är olika redskap och rester från tillverkningen av redskap. Vanliga spår av tidig bosättning är s.k. skörbrändsten. Det är sten som spruckit efter att ha värmts upp ett flertal gånger.

Yngre stenåldern, neolitikum (4 200 – 1 800 f.Kr)
Under några tusen år efter istiden var somrarna varma och sköna, vintrarna var troligen mycket kalla. För ca 6000 tusen år sedan blev klimatet sämre. Skogen förändrades och tallen som trivs när det är kallt bredde ut sig. I Laponia och på gränsen till Laponia finns det många boplatser från denna tid som kallas yngre stenålder. Precis som tidigare ligger de nästan alltid vid vatten. Boplatserna ligger längs Luleälvens sjösystems stränder och vid de stora sjöarna i fjällen, ett exempel är Lusspe (LuleLuspen). Människorna jagade och fiskade. För att fånga ren och älg använde man fångstgropar. Vid denna tid började människorna att använda slipade knivar och pilspetsar av skiffer.