Neolitikum, 4200 – 1800 f.Kr.
Från att klimatet varit relativt varmt under de första årtusendena efter inlandsisens avsmältning, blir det nu allt kyligare. I och med att det blev kallare förändrades skogen, tallen trivdes i det kalla klimatet, men al och björk växte mer sparsamt. Mot slutet av denna tidsperiod växte inte längre almen här och den rika örtväxtligheten försvann nästan helt, vid samma tid började linden att förekomma i skogarna.
Människorna bodde vid vattendrag, ofta på platser som gav skydd för väder och vind. Man levde på jakt och fiske. I inlandet var det en kombination av insjöfiske och jakt på älg, ren och bäver. På kustboplatserna jagades främst säl. Fjällområdet kom under den senare delen av denna tidsperiod, för ca 4000 år sedan (2000 f.Kr), att nyttjas allt mer.
En av de mest kända boplatserna från denna tid är Älvnäset i Vuolleriebme (Vuollerim). Spår efter bostäder från denna period finns även i inlandet t.ex. i Burgávrre (Purkijaure) och Killingholmen. Vid Lusspe (LuleLuspen), vid utloppet av Stora Lulevatten, ligger en stor boplats med många fynd som troligen är från denna tid.
De många och stora fångstgropssystemen är ett av de mer synliga förhistoriska spåren i Norrland. Fångstgropssystem från denna period finns från barrskogen och ända upp till fjällbjörksskogen. Fångstgropssystemen begränsas ofta av naturliga hinder av typ myrar, vattendrag, berg osv. Mellan groparna kan det ha funnits stängsel. I vissa undersökta fångstgropar finns spår av en sten- eller träkonstruktion i botten, detta för att djuret inte skulle få fotfäste för att ta sig upp ur gropen. Fångstgroparna i Áhpojávrre (Appojaure) är från yngre stenålder. Dateringarna av dessa fångstgropar visar att de troligen varit använda under tre olika perioder, med början under denna tid, ca 4000 f. Kr.
Under denna period ökar användandet av skiffer. Slipning av bl.a. skiffer blir allt vanligare. De vanligaste fynden är liksom tidigare skrapor av olika form och material men även slipade spetsar förekommer. Pilspetsarna har troligen varit fästa med kåda och surrats fast vid pilskaftet med senor. Troligen har också skrapor och knivar haft något slags handtag av trä eller horn för att ge bättre grepp. Ett annan typ av redskap från denna tid är de s.k. nordbottniska redskapen. De är stora och tunga redskap med långsmal form och med slipad egg, övriga delen är ofta grovhugget. Dom flesta fynd av denna typ har hittats vid norra bottenvikskusten, men även några har hittats i inlandet. En boplats där nordbottniska redskap har hittats är Lusspe (Lule Luspen).
Källförteckning:
Baudou, E.1992. Norrlands forntid – ett historiskt perspektiv. Stockholm.
Bergman, I. 1995. Från Döudden till Varghalsen. En studie av kontinuitet och förändring inom ett fångstsamhälle i övre Norrlands inland, 5 200 f.Kr. – 400 e.kr. Studia Archaeologica Universitatis Umensis 7. Umeå.
Engelmark, R. 1990. Efter isen kom skogen. Yxhugg ur Norrbottens rika skogshistoria. Sammanställd av Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län. Luleå.
Forsberg, L.1985. Site variability and settlement patterns. An Analysis of the Hunter-Gatherer Settlement in the Lule River Valley, 1500 B.C- B.C./A.D. Archaeology and Environment 5. Umeå.
Wallin, J-E. 1986. Naturgeografisk och paleobotanisk undersökning vid Vojmsjön. Studier i norrländsk forntid II. Acta Bothniensia Occidentalis. 1986:9-19.