De sydskandinaviska tidsperioderna, stenålder, bronsålder och järnålder, passar egentligen inte in på förhistorien i norra Sveriges inland. Här i norr levde människorna på jakt och fiske ända in i historisk tid.
Tidsperioderna kan istället delas in i två perioder: jakt- och fångsttid samt metalltid. Jakt- och fångsttiden sträcker sig från äldre stenålder, för cirka 10 000 år sedan och fram till ungefär 1500 år sedan (dvs., ca 8000 f.Kr. – 500 e.Kr.).
Det är inte så att ”jakt- och fångsttiden” var utan förändringar och att människorna levde på samma sätt genom alla årtusenden. Människorna i norr levde under en mycket lång tid på jakt och fiske men naturligtvis med förändringar i ekonomi, religion och samhällsorganisation. Jakt och fångst har till långt in i historisk tid fortsatt att vara en viktig näring, ibland den viktigaste även trots övergången till rennomadism.
Metalltid
500 f.Kr – 1 050 e.Kr.
Under århundradena efter Kr.f. var vissa år mycket kalla och andra var som i dag. Vid mitten av 1000-talet började människorna alltmer att nyttja fjällområdet. Där var man på sommaren för att jaga, fiska och för att när man övergått till rennomadism sköta sina renhjordar under kalvningen. Ända fram till för 500 år sedan, till 1500-talet, var jakt och fiske den viktigaste näringen.
Det var inte förrän på 500-talet e.Kr. som metallföremål ersatte stenredskap i norra Sverige. Vanliga fynd från yngre järnålder och medeltid är bl.a. asbestkeramik, eldstål, flinta och kvarts för eldslagning, knivar, skrapor, pilspetsar och skrapor av järn.
Fynden visar att samerna bedrev handel på 1000-1200 -talen. Människor som bodde söderut ville gärna byta till sig pälsdjur och skinn. Rennomadismen (tamrensskötseln) slog igenom helt på 15-1600 talet men troligen hade människorna redan tidigare tamrenar. Det finns många boplatser från denna tid inom Laponia. Stáloluokta, Sállohávrre (Sallohaure) och Sierggavágge (Sierkavagge) är några exempel.