Alkavare

– Álggavárre

AlkavareDet är märkligt att sitta i solvärmen i Sarek och luta ryggen mot en kyrka! Álggavárre kapell, byggt av löst travade stenblock står där som minne av en tid då svenska staten drömde om stora förtjänster från de lappländska silverbergen. Vi reser oss och går runt mellan gruvhål, som ligger som kratrar i fjällheden.
En mer avlägsen trakt än denna kunde man väl inte tänka sig med Stockholmsperspektiv. Ändå blev folk och land indragna i
en ekonomi som skulle bekosta landets dyra stormaktsdrömmar. Men det blev en liten parentes i lappmarken – jag sänder en tanke till bruksknektar och samer som slet för att lyfta malmen från berget och föra den ned till hyttan i Kvikkjokk.

När stenskvättan tjattrar och ljungpiparen flöjtar framför oss, och när Sarekfjällen reser sig mörka i öster, känns huvudstaden lika avlägsen nu som den gjorde då.

Álggavárre ligger i Sareks nationalpark, men på gränsen mot Padjelanta. Det ligger också på gränsen mellan Sarekfjällens dramatiska terräng med glaciärer och höga toppar och Padjelantas lågmälda profil. Idag står Álggavárre kapell och dagbrott och travade stenhögar (s.k. försvar) som minne av
den tid då här bröts silvermalm. Kapellet är årligen mötesplats för människor i samband med att Jokkmokks församling håller kyrkhelg här.

Kapellet och gruvområdet är vackert beläget med utsikt över Álggajávrre, en utsikt som 1600-talets gruvknektar förmodligen inte orkade njuta av. Sjön får sitt vatten från dalgången Álggavágge, en av Sareks djupt nedskurna u-dalar

Innehåll:

Historia

Vid Alkavare bröts silvermalm för första gången i slutet av 1600-talet. Brytningen avbröts och återupptogs flera gånger. 1788 byggdes ett kapell vid Alkavare. Det förföll med rustades upp och återinvigdes 1961. Nu hålls här gudstjänst en gång varje sommar. Nära kapellet syns spåren av gruvbrytning: gruvhålen och försvaren (upplagda stenhögar, som var en slags revirmarkering av inmutningen).

Landskapet

Álggavárre kapell ligger där Sarekfjällens höga toppar och djupt nedskurna dalar övergår i det flackare fjällandskapet i Padjelanta. Mot öster reser sig själva fjället Álggavárre och mot söder Sarvestjåhkkå. Däremellan mynnar en av Sarekfjällens mäktiga
u-dalar, Álggavagge. Berggrunden är rik, men har inte den kalkrikedom som vi möter längre mot Virihávrre.

Många landskapsformer som skapats av rinnande vatten möter vi här, t.ex. en sandur där Álggajåhkå rinner in i sjön och en svämkägla där Gáinájjågåtj rinner in i Miellädno.

Flora

Att det finns inslag av kalk i marken syns på växtligheten: purpurbräcka, fjällglim, gullbräcka, nätvide och fjällgentiana är vanliga tillsammans med mindre krävande ripvide, blåklockor, slåtterblomma och rosenrot.

Faunan

Det här är framför allt renens land. Sommartid betar stora renhjordar i området. De nyfödda renkalvarna får sin första sommar på rika gräs- och örtbeten i fjällsluttningarna. Hit söker sig också rovdjur. Här finns chansen att se järv för den som ägnar tid åt att kikarspana. Lämmelrika år ynglar även fjällräv i området; det finns flera fjällrävlyor i närheten.

Gnagarår ökar även antalet fjällvråkar och fjällabbar. Då kan även den sällsynta fjällugglan dyka upp som häckfågel. Andra vanliga fåglar i området är korp, ljungpipare, fjällpipare, ängspiplärka, stenskvätta, lappsparv och blåhake.

För vandraren

Här är vi i långt från leder och övernattningsstugor. Vandraren är hänvisad till tält och oftast vadning över vattendragen. Álggavárre är knutpunkt för många vandrare som rör sig mellan Sarek och Padjelanta. Det finns flera möjligheter att vandra hit från Padjelantaleden. Från Sarekhållet kommer man enklast genom Álggavágge.

Rennäringen

Området är kalvningsland och sommarbetesland inom Jåkkåkaska sameby. Inom tre mils avstånd finns rengärden där man har kalvmärkning i juli: Gieddávrre inom Tuorpons sameby, Miellädno inom Jåhkågasska sameby och Skuollavallda inom Sirkas sameby.

Bilder

Kommentarsfunktionen är stängd.