Akkastugorna och Akka

– Áhkká

Som en jättlik havande kvinna ligger hon där med huvudet åt söder, putande bröst och en stor rund mage och med benen ner mot Áhkkájávrre. Áhkká – gumman eller gudinnan i samisk tro. Utmaningen för toppbestigare och glaciärvandrare. Eller ett praktexempel på många av de krafter som danat vår fjällvärld. Jag vandrar förbi och molnen lyfter och några av hennes 13 toppar blottas. En av glaciärerna ser jag med präktiga änd- och sidomoräner. Rasrännor, lavinblocktungor, svämkäglor, deltaytor i gamla strandlinjer, dödisgropar, allt finns runtom henne precis som i en lärobok i naturgeografi

För många är sträckan Akkastugorna – Kisurisstugorna den första dagen på en fjällvandring. För andra är den sista etappen innan slutmålet – båten till Ritsem och bussen hem. Det är ingen dålig början på en fjällvandring. Båtturen över Áhkkajávrri, vandringen genom hedbjörkskogar och över hjortronmyrar. Den långa bron över den vilda Vuojatädno där man inte får ha anlag för svindel och så den lättgångna stigen upp genom björkskogen med Áhkká som fond. Många dagar syns inte massivet för alla moln, men har man tur kan det ligga solbelyst från topp till tå. Redan första dagen möter vandraren många av fjällets blommor även om marken här är mager

Innehåll:

Landskapet

Det dominerande intrycket under vandringen är det väldiga Áhkkámassivet med sin högsta topp på 2015 m.ö.h. Trots att Kebnekaise är nära hundra meter högre framstår Áhkká som väldigare, eftersom fjället startar från lägre höjd; Áhkkájávrres högvattenlinje ligger endast på 453 m.ö.h.

Vandringen från Akkastugorna längs Padjelantaleden börjar på graniter och syeniter i den magra, mellersta skollberggrunden för att närmre Kisurisstugan komma in på kvartsit och skiffer. Áhkká däremot utgöres helt av den mörka och hårda amfiboliten, som stått emot istidernas slitage.

Áhkkás sluttningar visar upp prov på många former som är typiska i fjället. Vid glaciärerna syns tydliga ändmoräner. Glaciärbäckarna har fört med sig stora mängder material och byggt upp svämkäglor, stora solfjädrar av block och grus där vattnet når dalbotten. Och berget rasar med muller, särskilt vår och höst, och bildar rasbranter. Rasen följer rännor i berget, rasrännor. Mycket bergmaterial rivs ned med laviner och bygger upp lavinblocktungor, där block och sten uppblandat med snö kan föras långt ned i dalen.

Och sydväst om massivet syns de tydliga plana issjöterasserna, gamla deltaytor som isälvar bildat när de runnit in i issjöar, uppdämda av den tillbakasmältande inlandsisen. När man kommer längre fram mot Kisuris, vandrar man på sådana terasser som ligger på lite lägre nivå och ser då hur det är stora svackor i platåerna, s.k. dödisgropar som bildats när isberg blivit liggande kvar i deltaytan och smält bort först när sedimentationen minskat. Både nedanför Áhkka och närmre Kisurisstugorna ser man hur det finns flera terasser på olika nivå. De är resultat av hur issjön gradvis sjunkit undan när den dämmande isen smält ihop. Varje terass motsvarar en nivå hos issjön. Nu gräver sig dagens bäckar ned i deltaplatåerna på flera ställen. Det bildas branta nipor i slänterna, vilket syns allra bäst framme vid Kisurisstugorna.

Flora

BärMarken längs Padjelantaleden är första dagsetapperna ganska mager. Kalkberoende växter som fjällsippor och fjällglim får låta vänta på sig till vi närmar oss Låddejokk, men vid bäckdråg ökar yppigheten i fjällbjörkskogen med smörbollar, kvanne och midsommarblomster. Hönsbär står för blomprakten i stora delar av björkskogen och för färgprakten med sina röda bär på höstkanten. Annars går leden mest fram i mager rished med blåbär, kråkbär och lingon. Spåren efter fjällbjörkmätarens angrepp på fjällbjörkarna syns i stora områden. Döda gamla björkstammar och uppväxande ungt björksly är resultatet efter larvernas framfart.

Faunan

Efter leden från Akkastugorna till Kisuris har man möjlighet att möta de flesta av fjällets vanliga fåglar som t.ex. blåhaken, lappsparven, ljungpiparen, rödvingetrasten, bergfinken och dalripan. Det finns också stora chanser att se både jaktfalk, stenfalk och kungsörn om man lyfter blicken mot Áhkká och omgivande branter. Björn, lo och järv finns i området, men chansen att se älg är betydligt större.

För vandraren

Padjelantaleden börjar vid Änonjalme där turistbåten lägger till. STF:s stugor Akkastugorna ligger en kort vandring därifrån. Sedan går Padjelantaleden vidare söderut. Ett stycke framöver vandrar man på den långa bron över Vuojatätno. Här kommer man in i Stora Sjöfallets nationalpark. Leden är lättgången och spångad över våtmarker.

Intressanta närområden

1. Vandringsled från Akkastugorna mot Vaisaluokta
Det finns en lättgången led mellan Akkastugorna och Vaisaluokta i björkskogen. Vaisaluokta är det största sommarvistet i Sirkas sameby. Här bor många familjer under sommaren i stugor eller kåtor. I vistet har Jokkmokks församling en kyrkkåta, där kyrkhelg hålls någon gång varje sommar. Från Vaisaluokta kan man vandra en västlig del av Padjelantaleden upp på fjället mot Kutjaurestugan och vidare mot Sállohaure och åter den östra Padjelantaleden mot Kisuris och Akkastugorna. Det är en lämplig tur för fyra dagar under vilken man rör sig i många varierande fjällmiljöer. På höjderna mellan Vaisaluokta och Kutjaurestugorna i myrlandet finns möjlighet att träffa på mosnäppa, rödbena och fjällpipare och i sjöarna alfågel och svärta. I området finns även fjällrävgryt som nyttjas under lämmelår.

2. Áhkká
Akkastugorna är utgångspunkt för den som vill bestiga någon av Áhkkás toppar eller vandra upp till någon av dess glaciärer. Där finns många alternativ av olika svårighetsgrader. Enklast försöker man få båtskjuts med någon från samevistet över till Njirramjåhkås svämkägla där en stig finns markerad på kartan. Men kom ihåg att Áhkká är ett mycket högt fjäll, stigningen från sjön är hela 1500 meter. Vissa toppar kräver klättring. Vandring på glaciärer kräver särskild säkerhetsutrustning och kunskap. Men den som tar sig upp får lön för mödan. Glaciärerna och utsikten är imponerande.

Bilder

Kommentarsfunktionen är stängd.