(1100 e.Kr. – 1520-tal)

Under denna period (ca 1100-1400-talen) blev klimatet kallare än vad det varit tidigare. Genom arkeologiska fynd och undersökningar kan vi se att människorna sedan det första århundradet e.Kr. börjat att nyttja det fjällnära skogslandet och förfjällsområdet allt mer. Nyttjandet av de fjällnära områdena och fjällområdet fortsatte och intensifierades under medeltiden. Karakteristiska fornlämningar från denna tid är stalotomter, härdar, kokgropar och offerplatser. Det finns många boplatser från denna tid inom Laponia, Stáloluokta, Sállohávrre (Sallohaure) och Sierggavágge (Sierkavagge) är några exempel. Från 1300 -talet och senare blir ovala eller rektangulära härdar allt vanligare i Áhpojávrre (Appojaure) har ovala härdar daterats till 1300-talet. Ända fram till 1500-talet utgjorde fångst, jakt och fiske den huvudsakliga basen för människornas ekonomi. Rennomadismen slog igenom någon gång på 1300 – 1500 -talen.

Successivt under en period av drygt 1000 år, från omkring 500 f.Kr. och fram till 1000-talet, övergick människorna från att använda redskap av sten och andra material till att bruka redskap av metall. Undersökta boplatser i Jokkmokk och Gällivare visar att vanliga fynd från medeltiden är bl.a. eldstål, flinta och kvarts för eldslagning, skifferbrynen, glättstenar samt knivar och skrapor av järn. Dessutom finns det även fynd av sländtrissor och kärl av täljsten som troligen ursprungligen kom från norskt område. Under denna tid var det en stor produktion och handel med varor av täljsten bland annat, kärl, sländtrissor, vävtyngder och fisksänken. Endast fragment av täljstenskärl har påträffats inom Laponia, än så länge. Sländtrissorna användes inte för spinning av tråd utan vid tillverkningen av tenntråd. Tenntråd användes som dekoration på dräkter och trummor.

Före 1500-talet var samhället indelat i sk. sjidda-områden med uppskattningsvis ett hundratal innevånare. Sjidda-områdena var större landområden som uppdelats mellan familjerna. Under midvintern samlades människorna i ett sjidda-område på en bestämd plats, vinterbyar, för dels administrera områdena och dels för utbyta varor. Till dessa platser kom även birkarlar. Förutom att bedriva handel med samerna tog birkarlarna under medeltiden även upp samernas skatter. Första gången ordet birkarl nämns är i ett dokument från 1328. Troligtvis hade samernas handel med birkarlarna redan då pågått under en längre tid. Fynd visar att samerna tidigt bedrev handel med varor som kom långväga ifrån. För människorna på kontinenten var bland annat pälsverk av olika slag åtråvärda och för samerna var tyger, salt och metaller viktiga varor.

Källförteckning:

Eriksson, M. 1997. Appojaure. Fortsatt och utvidgad grustäkt på fastighet Gällivare krölm 2:1. Gällivare socken och kommun, Lappland, Norrbottens län. Arkeologisk rapport 1997:1. Ájtte, Svenskt Fjäll- och Samemuseum. Jokkmokk.

Hultblad, F. 1940. De första nybyggarna i Jokkmokks och Gällivares socknar. Norrbotten 1940.

Hultblad, F. 1968. Övergång från nomadism till agrar bosättning i Jokkmokks socken. Acta Lapponica 14. Stockholm.

Kvist, R. 1987. Rennomadism och samhällsförändring. Studier i samisk historia 1695 – 1860. Research reports. Nr 4 1987. Center for arctic cultural research, Umeå universitet

Kvist, R. 1989. Rennomadismens dilemma. Det rennomadiska samhällets förändring i Tuorpon och Sirkas 1760-1860. Umeå.

Lundmark, L. 1998. Så länge vi har marker. Falun.

Mulk, I-M. 1994. Sirkas -ett samiskt fångstsamhälle i förändring Kr.f. – 1600 e. Kr. Studia Archaeologica Universitatis Umensis 6.