Ben har olika möjlighet att bevaras beroende på var de hamnar efter användningen. Ben som ligger i vatten har goda förutsättningar att bevaras. Vattnet skapar en relativt konstant miljö dvs. temperaturen är jämn. Asätare kommer inte åt benet i samma utsträckning som på land. Under vatten är även tillgången på syre dålig och detta gör att bakterienedbrytningen är liten. Ben som däremot hamnar på markytan utsätts för en mängd olika former av nedbrytning. Det finns en mängd fysiska/mekaniska samt mikrobiologiska faktorer som inverkar negativt på benens bevarande. Djur, insekter, svamp och bakterier bryter ned benen. Klimatet har en avgörande inverkan. I varmt och fuktigt klimat bryts ben snabbt ned och i torrt kallt klimat kan ben förbli i stort sett opåverkade i tusentals år (Eriksson 1997).

Jorden är som regel mycket sur i norra Sverige. Därför förruttnar obrända ben mycket snabbt. Endast då en större mängd obrända ben samlas på ett ställe kan syrehalten i jorden neutraliseras till en nivå som gör att benen kan bevaras (Iregren och Ekman 1984:13).

På dom flesta boplatser med benfynd finns endast brända ben, fragmenten är dessutom spridda över ett stort område. I dom flesta boplatser finns bara mycket små mängder ben. Eftersom den största delen av benmaterialet är bränt och påverkat blir identifikationen av dem mycket svår (Iregren och Ekman 1984). Anledningen till att man hittar ben av fisk, fågel och små däggdjur är för det första att de blivit brända så att de överhuvudtaget bevarats i de norrländska jordarna. Det andra kriteriet för att de sedan skall upptäckas är att man sållar den framgrävda jorden. Experimentella undersökningar visar att ben som utsätts för temperaturer under 6000C klarar sura miljöer sämre än obrända ben. De ben som brändes i temperaturer högre än 6000C, var mest motståndskraftiga mot sura lösningar. I eldar av ”lägerelds storlek” är temperaturen mellan 680-9000C beroende på vilket träslag som använts. När ben upphettas förändras kristallstrukturen vilket gör att brända ben blir mer sköra än obrända (Eriksson 1997).

För att kunna identifiera fler än fem-sex arter på en boplats bör osteologerna ha åtminstone 4-5 kg ben att arbeta med. Dessutom måste boplatsmaterialet vara sållat. Den genomsnittliga tillvaratagna benvikten från 156 undersökta norrländska boplatser, fram t.o.m. 1984, är 1,5 kg bränt och 1.1 kg obränt benmaterial. De ben som påträffats vid arkeologiska undersökningar utgör den ytterst lilla del av det benmaterial som inte brutits ned, slängts i vattnet, ätits upp av asätare eller på annat sätt försvunnit under tidernas lopp (Eriksson 1997).

Källförteckning:

Ekman, J. & Iregren, E. 1984. Archaeo-Zoological Investigations in Norhern Sweden. Early Norrland 8. Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets akademien. Motala.

Eriksson, M 1997.
Är fem bävrar fler än fyra älgar? En studie i representativitet av osteologiskt material från norrländska boplatser. D-uppsats i Arkeologi. Arkeologiska institutionen vid Lunds Universitet. Lund.