Deltan

delta

Foto: Jan Gustavsson, Ájtte

När en isälv saktar farten i en sjö faller slammet (främst silt som är grövre än lera och finare än sand) till botten. Då bildas ett delta. Deltan som bildades när inlandsisen smälte bort har idag ofta hamnat på torra land. Det har skett t.ex. vid Kisuris där gamla deltaytor ligger som platåer. Nya bäckar eller älvar kan skära ned djupa raviner i de gamla deltaytorna. Älvstränderna blir branta nipor.

Ett delta ändrar sig från dag till dag. Laidauredeltat växer varje år fem meter ut i sjön. Laponiaområdet och dess närområden har många exempel på aktiva, levande deltaområden: Laidauredeltat och Rapaselet i Rapaälven, Änok i Kamajokk samt Kvikkjokksdeltat. I ett delta delar älven upp sig i många grenar, gräver ut i yttersvängarna och avsätter sediment i innersvängarna. Vattenfårorna meandrar, vindlar fram och tillbaka i vackra former. Vid översvämningar under varma, regniga sommardagar avsätts stora mängder slam i deltat. Slammet avsätts närmast vattenfårorna. Där kommer marken i deltat vara som högst. Den höga, torrare bank som följer strandkanten kallas för levé. Där kan man oftast vandra torrskodd under lågvattentid även om täta snår av vide hindrar människans framfart. Längre från vattenfårorna sjunker landet och övergår till blöta kärr med norrlandsstarr och sjöfräken på de allra våtaste delarna.

Både Kvikkjokksdeltat och Rapadeltat är väl undersökta geologiskt och botaniskt. I Kvikkjokksdeltats mitt kan vattenståndet variera 2,25 m. Två år av tre översvämmas 90% av deltaytan efter en snabb snösmältning i fjällen.

Deltaområdena var viktiga slåttermarker för t.ex. folket i Aktse och Kvikkjokk. I Kvikkjokk grävde bönderna nya kanaler i deltat för att högvattnet skulle föra in älvslam på rånningarna, de låglänta älvstränderna. Då växte det mer fräken och mindre starr. Sjöfräken var det kraftigaste och bästa fodret. Numera sker ingen slåtter av fräken och starr i deltan; vide, fräken och starr får växa ifred för människan. Deltaområdena är idag viktiga betesmarker för älgarna och älgjaktmarker för fjällborna. Däremot är de sällan viktiga som häckningsplats för sjöfåglar. Det är alldeles för vanskligt att bygga markbon i ett område där vattenståndsförändringar på mer än metern kan ske från en dag till en annan.

Vi finner flera typer av växtzoneringar i ett delta. Där material sedimenterar i en av älvens innerkurvor byggs det upp bankar av silt. Bankarna koloniseras snabbt av styvstarr (Carex bigelowii) och madrör (Calamagrostis neglecta) på uppströmssidan och (Carex aquatilis) på nedströmssidan. Längre bort från strömfåran får gråalen fäste. Den avlöses på torrare mark av videarter, främst grönvide (Salix phylicifolia) och lappvide (Salix lapponum). Innanför videsnåren tar ängsbjörkskogen vid. För varje högvatten pålagras mer slam, marken torkar ut och vegetationssuccessionen går alltmer i riktning mot buskar och träd. De torrare busk- och trädbevuxna bankarna längs älvfåran kallas för levéer. Det är i stort sett bara på dem man kan vandra i ett delta.

I ett delta finns också stora lagunområden, på baksidan av levéerna sett från älvfårorna. I lagunerna är pålagringen mycket liten. Det mesta fastnar redan i levéernas videvegetation. Lagunerna har en vidsträckt vegetation av flaskstarr (Carex rostrata), blåsstarr (Carex vesicaria), norrlandsstarr (Carex aqvatilis), styltstarr (Carex juncella), ängsull och sjöfräken. Särskilt sjöfräken gynnas av pålagring av slam. Nybyggarna i Kvikkjokk grävde förr kanaler in mot lagunerna för att mer slamrikt högvatten skulle kunna rinna in. Sjöfräken är det allra bästa vinterfodret för kreatur. Man slog även både starrkärr och de torrare ängsmarkerna på levéerna. >

Bilder:

Kommentarsfunktionen är stängd.